Och känd var den gamle af alla män Både nära och fjerran från; I tacksamt hjerta hans minne bars Af-mången en hafvets son: t Och gladare seglarn ej stjernan såg Som visade fädrens. land, Än under stormen det bleka ljus Som lyste från Måsöns strand. v 2. Den gamle satt ensam en kulen qväll Invid sin sprakande härd, Med drömmande blick han i elden såg Och lefde i minnets verld. Derute låg hafvet och suckade Allt under en nordlig vind, — Ej hörde det gubben; en ensam tår Flöt ned på hans vissna kinds. pHvar äro de alla? — så sade han Och torkade bort sin tår, — O! kände jag blott den kalla jord Som famnen omkring dem slår. Så gammal jag är, jag stafven tog Och vandrade af med fröjd, Och när jag nått mina söners graf Jag slumrade in, förnöjd. Men ack ! den gömmer fiendeland Och jag sitter ensam här, Och kan icke lära den sanning tung, Att en barnlös gubbe jag är! Vock, ske Guds vilje! de föllo ju I kampen för kung och land, — Och i skogen ej fälles ett enda träd Som ej räknas af Herrans hand! Men kalla mig ej en hjertlös son. O fosterjord, på min graf! Fem blomstrande ynglingar, ålderns tröst, Jag dig såsom offer gaf: Men du gaf mig maka och hus och hem Och det blåa, svallande haf; — Jag vill ej klaga ...vi äro qvitt, Blott du skänker mig än — en graf! Min store konung är kall och död, Han slutat sin lejonstråt, Och äran försvann på samma gång — De båda — de följdes åt! Och skaror Komma nu östan från Med plundring och mord och brand, Och hafvet jag många nätter sett Uppglödgadt af eld från land. O1 vore jag än en man som förr, Jag flöge utöfver sjö Med härändens glaf, — men jag gammal är Och derföre vill jag dö. — Så talade gubben i kulen qväll Invid sin slocknade härd, Och djupare sjönk han hufvud ned, — Han lefde i minnets verld! 3. Allt mörkare samlade molnen sig, Och hafvet svällde och röt Med hot mot klippornas nakna bröst, Och stormen förfärligt tjöt. De svarta böljorna slungade Mot stranden sitt hvita skum, — Då vidgades gamla lotsens bröst, Och trångt. blef :hands: öder rum, Han skyndade ut på klippans brant Och emot hafvet han såg, Som skyhögt sträckte sin vilda barm Och slungade våg mot våg. — Väl är det herrligt när lugnet rår Utöfver den bölja vid, Och månen sitt silfver deröfver strör, Och vinden dör bort i frid; Men skönare är dock i nattlig stund Elementernas vilda strid, Som drabba samman så höjd och djup Beskåda hvarandra dervid. När blixten släcker i vredgad våg Sin skarpa, brännande pil, Och dundret tystar, konungsligt stort, Den tjutande stormens il. Då lärer det häpnade menskobröst I åskans och stormens ljud, I hafvets dån och i blixtens ljus: Allmäktig och stor är Gud! Då krymper tillsamman den stoltes mod, Och vingskjutet högmod står — Då ser man rätt hur man ringa är Mot den som på vädren rår! Då bleknar syndaren, nyss så fräck Och fruktad för straffets stund; — Men oskulden lugn och tryggad står, Med frid i sitt hjertas grund. Så stod den gamle. Mot österns bryn Hans spejande öga såg, Som måsens vinge så höjde sig Ett segel der öfver våg. Än gömdes det undan, än syntes det Som en stjerna i stormig höst; — Den gamle såg upp mot himlens rand Och suckar höjde hans bröst. Gud bjelpe de arme, — så bad han varmt, — Som kommit i denna stund, De hafva att kämpa mot stormens makt, Mot skär och mot gömda grund. Så sagdt, ett skott öfver vågen ljöd, Men qväfdes af åskans ljud; — De lots behöfva! — sad gubben raskt; — Så hjelpe mig himlens Gud! Kan menskokraft rädda, jag rädda skall, Om Herran mig nåd beskär, Jag fruktar ej hafvets och stormens dån, Ty han är mig alltid när. Raskt ut min julle, flyg hurtigt fram På fräsande vågens rygg! Med frid i hjertat och mod i barm Öfverallt är man lika trygg. Och om jag förgås, hvad är det mer? Jag bad ju nyss om en graf, Och man sofver .ej bättre i mörkan mull Än i det svallande haf! nn — PR RN RR RR FE MR RN FR AA FR KA PA BRN