Jag tror att dugliga män finnas bäde i detta lan och på Krim, och huset måste gifva sådana mä makt och myndighet att leda kriget och vär diplc mati, eller ock skall England inom kort nedsjunk till en makt af andra rangen. Det är med denn högtidliga öfvertygelse jag kommer att med mi röst understödja min ärade väns motion. Sir G. Grey (kolonialministern) uppträdd härefter och bekämpade af alla krafter de olycksdigra prejudikat som man hade för af sigt att gifva genom att underkasta krigfö ringen en underhuskomtås pröfning. Dei ifrågavarande motionen var i sjelfva verke liktydig med ett misstroendevotum mot rege ringen, men oppositionen skulle göra sig sa ker till undflykter, om den förnekade detta och på samma gång afböjde afgifvandet af et direkt beslut i förtroendefrågan. I afseendc på den allmänna förebråelsen för oskicklighe i krigföringen, medgaf han och beklagade at många villfarelser och olyckor inträffat, mer ansåg emellertid att klandret derför icke rättvisligen kunde drabba de administrativa de partementerna hvarken inom eller utom landet, enär hvad som timat till en del var resultatet af försynens hemsökelser, till en del följderna af den allmänna oerfarenhet, som en långvarig fred ovilkorligen alstrat bland dem åt hvilka ledningen af den stora krigsmaschinen var anförtrodd. I afseende på arrangementerna inom kabinettet medgaf sir G. Grey att äfven han var af den tanka, att krigsministersembetet skulle blifva bäst förvaltadt af lord Palmerston, men förklarade att detta embetes öfverlåtande på den ädle lorden, vid den tid och på det sätt lord Russell yrkat, skulle varit i hög grad olämpligt Hr Walpole talade tör nödvändigheten af en undersökning och trodde dea icke medföra de olägenheter, som man påstått. Han ansåg ett sådant votum icke innebära ett direkt klander mot regeringen, enär det endast åsyftade en undersökning, som hade för ändamål! att sedermera låta klandret drabba den som hade förtjent det. Er Vernon Smith klandrade på det skarpaste den rådande desorganisationen inom ministåren och det sätt hvarpå den förvaltat landets angelägenheter. Folket skulle icke läne låta sitt öde vara beroende på en artighet mot den eller den hertigen, den eller den lorden. Det skulle icke med lugn åse huru dess stora land nedsattes till ett litet land, derföre att underhanilingar och artigheter måtte få ostördt fortgå mellan offentliga personer. Men han motsatte sig emellertid motionen, emedan han ansåg den nu, midt under brinnande krir, skola blifva högligen skadlig för det allmänna. Öfverste Sibthorp understödde motionen och yttrade bland annat: Han var icke van att slösa granna ord på någon, vare sig man, qvinna eller barn, så framt icke hans samvete sade honom att de voro förtjenta (skratt). Han frägade icke efter om motionen innebure ett förtroendevotum eller ett klander mot regeringen. All hvad han önskade var att se hennes majestäts ministrar, med ett eller tvenne undantag — bland hvil ka han naturligtvis räknade inrikesministern (lord Palmerston). — göra höger om och palta sin väg (skratt). Han hade hört invändas mot motionen, at: den skulle förlama regeringen, men hon vär sannerligen redan tillräckligt förlamad förut (hör!). Om der ädle lord, efter hvilken ridån nyss hade fallit, ville han icke säga någonting — sannolikt hade han dragit sig tillbaka emedan han insäg att samvetet gör oss alla till krukor (högljudt skratt). Regeringen var svag, kraftlös och, han vägade säga det, lös (skratt). Gud vare henne nädig! (skratt). Hr Knightley understödde motionen. Han trodde att så länge lord Aberdeen var preMmierminister, hertigen af Newcastle krigsminister och hr Gladstone skattkammarkansler kunde kriget icke blifva fördt med kraft och skicklighet. På förslag af lord Palmerston afbröts derefter debatten för att fortsättas den 29, öfver hvilken dags förhandlingar vi ännu icke erhållit någon annan redogörelse än det genom telegrafen meddelade, för våra läsare redan bekanta, resultatet — motionens antagande och ministerens fall.