visserligen icke kända. Men att det tillika
är en forgående med omutlig sanningskärlek
författad krönika öfver hufvudstadslifvet, det
torde deremot vara dig obekant. Och likväl
är det så. Det säges att Stockholm, i för-
hållande till sin folkmängd, företer, i jem-
förelse med andra hufvudstäder, det största
antalet förbrytelser, icke blott emot de egent-
liga polisförfattningarne, utan äfven mot all-
m nna lagen. Om så är bör smärtans rod-
nad färga fosterlandsvännens anlete. Dock
må det lemnas åt andra att bevisa påståendet.
Här, på följetongens arkadiska område skola
vi icke tala derom. Men det går en annan
sägen, hvars tillförlitlighet tyckes mera be-
styrkt, och den är att få bland Europas huf-
vudstäder erbjuda så många tillfällen till för-
ströelser, som den i all sin synd dock tju-
sande Birgers stad, Nordens Paris.
Också är här hvarken rast eller ro. Förgän-
gelsen sjelf, den kyliga vintern, med sin mantel
af gnistrande snö, har ställt sig i spetsen för lif-
vet. Det knarrar under fötterna, kölden knäpper
i knutarne, fönsterrutornas fantastiska blommor
stråla i solljuset, rosorna glöda på de ungas
kinder. Bodarne hvimla af lejon och lejo-
ninnor; lyxen utbreder under oräkneliga for-
mer sin efemera lockmat för en lätt fångad
mensklighet.
Och om qvällarne! Vagnar och slädor, fru-
stande hästar, svärjande kuskar, bjellerklang,
pojkars och trasiga ungars skrän, fjeskande
fotgångare, flottiga hårfrisörer, hvita halsdu-
kar, öfverfulla schweitzerier, politik, gräl och
slagsmål. Genom fönstren skimra ljuskronor-
nas kristaller; bakom sidengardinerna synas
gestalter vandra af och an, under ett tvunget
leende fåfängt döljande ledsnadens förstfödde
— gäspningen. Der uppe fira rikedomen,
skönheten, glansen, börden och lyckan sina