UTRIKES.
ENGLAND.
Under fortsättningen af debatten om mned-
sättande af en kommission, för att uvdersöka
tillståndet i hären utanför Sebastopol och or-
sakerna till de o!yckor som träftat densamma,
uppträdde hr Layard och yttrade bland annat:
Krigssekreteraren (br Herbert, hvars tal vi i går
meddelade) har valt ett rågot nytt sstt att försvara
sin position. Han har försökt rättfärdiga hvad som
händt vår armå på Krim genom att åberopa förflutna
tiders historia. Han söker gifra skäl derför med till-
hjelp af historien. För min del har jag alltid troit,
att historien var en redogörelse för hvad som händt
och skett, skrifven i ändamål att leda oss i frami
den, och att lära oss undvika de villfarelser, uti hvilka
de som gått före oss bafva fallit. Deremot kan jag
icke förstå buru man kan rättfärdiga de misstag som
blifvit begängna på Krim genom de misstag som blif-
vit begångna vid Talavera. — Krigssekreteraren har
kastat klandret på armen, och underrättat uaderhu-
ser, att i denna armå icke fanns nägon officer so.
dugde att kommendera en brigad. Man kan om2j-
ligt tro, att efter de stora krig vi fört uti Indien, så-
dana officerare icke skulle stå at finna, och det
blott en anda af ömklig afundsjuka som föranledt aut
de icke blifvit använda. Der finnes sir Colin Camp-
bell, hvilken vi ha att tacka för en af de största se-
grar britiska armån någonsin vunnit i Iadien — hans
wjenster stodo till regeringens förfogande: men i stäl-
let att gifva honom ett divisioosbefal, ställde man hko-
oom under en general, som aldrig hört ett skott los
sas (Hör, hör!). Vidare har man gifvit ett divisioas-
befäl på Erim åt en general, som kommit frän Ia-
dien med e:t något tvifvelaktigt anseende; om nu det
tvifvel som var fästadt vid hans anseende var förtjent
eller icke, är det klart, att dä det förefanns, kunde
det ej undgå att verka menligt på hans handlings-
kraft. Audra befal ha blifvit gifna åt officerare som
allmänt ansetts såsom dem icke vuxna, medan män
voro att tillgå, hvilka i Indien sett just sådan tjenst-
göring, som skulle gjort dem särdeles lämpliga att
deltaga i det krig som nu föres på Krim. Vidare
har den högtärade gentlemarnen yttrat, att solia-
terna tagits frän en tolkklass som beror af andra i
aästan allting, ända till den grad att de icke kunna
bädda sina egna sängar. Men nu äro våra sjömän
tagnazur alldeles samma folkklass. Hvadan kommer
då denna åtskillnad mellan de män som användas till
lands och till sjös? Helt enkelt derifrän, att solda-
terna behandlas säsom blott och bart maschiner, me-
dan sjömännen oupphörligen föranledas att i en märgd
olika riktningar använda sitt naturliga förständ.
Uti den franska armån befioner sig soldaten i detta
hänseende vXsen.ligen i samma helägenhet som den
engelska sjömannen — hans naturiiga förstånd hil-
les på samma sätt i ständig verksamhet, och resul-
tatet är, att ingen kan under en veckas tid gifva akt
på de båda armeerna utan att förvånas öfver den större
fallenhet och skicklighet som franska soldaten ädaga
lägger vid fullgörandet af sina åligganden i jemfö-
relse med den engelska so!daten — icke derföre att
han är tapprare och bättre karl, utan derföre attbLan
arbetar under ett bättre och kraftfullare system. Om
vi vilja gå till roten af det onda, mäste vi gå till
Horse Guards (krigsdepartementets säte) — der fin-
oes den, och intilldess detta departement blir grund
ligen reformeradt, kommer det öfverklagade onda att
fortfara.
Jag blef förlidet är af regeringen tillkallad för att
meddela mina åsigter i afseende på hvem man skulle
anställa för anskaffande af qvarter och transportme-
del i Turkiet och på Krim, och regeringens ledamö-
ter läto mig förstå att de ämnade antaga greker för
dessa förrättningar. Jag sade dem, att om de an-
toge greker, skulle dessa antingen löpa sin kos eller
blifva spioner, och jag tillrådde dem att taga arme-
nier. En med regeringen förbunden utmärkt person
frågade då om armenierna voro muselmän eller kristne.
(Högljudt skratt). Jag svarade naturligtvis att de.
voro kristna och sökte visa, att de med fördel kunde
användas som formän. Mitt råd blef emellertid icke
följdt, och man drog ej :örsorg om nägra transport
medel. Den högtärade gentlemannen bar sagt, att
transportmedel förefunnos, att det var öfverflöd af rä-
star och att tusendetals sädana qvarlemnades i Varna;
men om jag är väl underrättad, så voro de hästar
som qvarlemnades i Varna alldeles icke transporthä
star, utan officershästar. I Varna, och innan ännu
någon plan för fälttäget var fasställd, blefvo office-
rare af alla grader — af hvilka mänga icke egde
andra tillgångar än sin sold — uppmanade att in-
köpa tvä eller flera hästar. Få dagar derefter
lemnade bären Varna, och officerarne nödgades qvar-
lemna hästarne, till en del för att dö af svält, ty
inga åtgärder voro vidtagna för deras vårdande
och ingen ersättning gafs för de penningar som
blifvit utgifna för deras inköpande. Dessa voro de
tusentals hästar om hvilka den högtärade gentleman
nen talat. Han har vidare sagt att en tross före-
fanns. Det är sannt, att fem eller sex veckor efter
det armån anlände till Krim fanns der verkligen en
tross, men under marschen till Balaklava fingo offi-
cararne bära sina saker på ryggen — nägot hvarom
man aldrig tillförene hört talas i någon armå i verl-
den — och då de ankommo till Balaklava voro
mänga bland officerarne blefne fullkomligt otjenst-
bara till följd af den ansträngning de sälunda måst
underkasta sig. Vidare har blifvit sagdt, att hästar
funnos, men att de dogo af brist på foder. Men
hvarföre fanns der icke foder åt dem? Förmodade
tjenstemännen vid kommissariatet att hästarne voro ma:
schiner, som icke behöfde någon föda? Förlidet är,
innan expeditionen afgick, varnades regeringen; det
sades henne att Bulgarien var förödt, och att armåen,
medan den vistades der, måste förses med alla lifs-
förnödenheter från annat häll. Jag föreslog Sinope
såsom en nederlagsplats, som skulle varit lämplig
vare sig fös en expedition till Sebastopol eller till
Mindre Asien. Jag sade regeringen äfven hurn hon
skulle försäkra sig om transportmedel, men mitt råd
föraktades och regeringen vägrade att begagna sig af
en enda man som kände det språk som talades i det
land der trupperna uppehöllo sig (hör, hör!). En af
mig rekommenderad person, som var förtrogen med
alla de munarter som talas i Turkiet och hvilken ta-
lade väl engelska, fick, då han anmälde sig, det be-
sked, att seden var sädan, att han icke kunde erhålla
en position, som berättigade honom att spisa
med officerarne, och han vägrade naturligtvis att
mottaga någon anställning. Följden blef, att ingen
användes, utom sir C. Trevelyans skrifvare, hvilka ej
kände ett ord af landets språk, och hvilka derföre
icke kunde meddela några underrättelser eller vara
till nägot verkligt gagn. En person, som icke kände
nägonting om Turkiet eller om turkiska folket eller
deras spräk, skickades till Konstantinopel att anställa
undersökningar beträffande sjuttio eller åttatio sär-
skilda ämnen, med hvilka mängen, som :tillbragt
hela sitt lif i Turkiet, är fullkomligt obekant, och
det kan derföre ganska naturligt förmodas, att denna
gentlemans arbeten voro fruktlösa. Sädant har emel-
lertid systemet varit ända igenom. Krigssekreteraren
har sagt, att ett stort antal transportskepp oupphör-
ligt gå fram och tillbaka mellan Konstantinopel och
Krim. Jag tviflar icke på det, ty transportskeppen
ha oupphörligen fått föra samma varor fram och till-