bjeltemodiga och ständaktiga förhållande emot fienden samt i-anseende. till: hansräröfulla 24-sårs 3 Ifrågavarande person, en bondgosse från Hadeland, stor och starkt bygd, upptogs.den 25 Januari 1850, då 26 är gammal, i inrättningen. Patienten, hvars mor äfven led af sinnessvaghet, hade sedan sitt 14:de år varit rubbad till sina sinnen. Då han likväl var lugn och stilla samt umgängsam med andra sjuka, började han attjemte flera andra patienter deltagai förefallande arbeten. utomhus, isynnerhet vedsågning, och var jemnt sysselsatt med att uppbära ved frän en tomt, der en tid bortåt en hop kasserade och till bränsle använda byggnadsmaterialier lägo, hvari han troligen funnit de spikar, hvilka han, utan att man märkt det, nedsväljt. För omkring 2 är sedan anmälte en af sjukvaktarne för mig, att han sett patienten med stor hastighet svälja en spik; dä emellertid ingen förändring ihans vanliga goda befinnande försjordes, mäste jag antingen betvifla sanningsenligbeten af vaktarens utsago, eller ock antaga, att spiken på naturlig väg åter afgätt. Omkring ett halft är derpä försvann för en af de andre patienterna en syring, hvilken bondgossen sjelf sade sig hafva sväljt; flera gånger hade vi äfven märkt att han tuggade på pinnar, klädesremsor m. m. dylikt. Patienten hade nu vistats i inrättningen i 3!, års tid. utan att någon förändring i hans helsotillstånd förmärktes; isynnerhet var hans matsmältning i fullkomlig ordn ng, hans aptit var till och med starkare än de flesta andra sjukes, i det förefallande arbetet deltog han med ihärdighet. I Maj månad förl. är började han att klaga öfver magspänaing och kräkningar efter måltiderna. Aptiten var fotfarande glupsk, matsmältningen i ordning. Han erhöll lämplig medicin, efter hvilken bättring inrädde. Sistliden höst, just på den tiden koleran grasserade här i staden, började han, i likhet med sä märga andra, lida af någon diarrhå som snart häfdes, återkom, ånyo häfdes o. s..v. och hvarunder längre fram den sjukes krafter började aftaga. Han klagade nu öfver ortfarande skärande och brännande plägor i underlifvet, hvarest, med undantag af att detta var nägot intryckt, intet ovanligt kunde kännas; till och med en starkare utvärtes tryckning smärtade honom ej synnerligt. Diarrheen blef derefter permanent, plågorna fortforo. Den sjuke afföll mer och mer, aptiten, som hittills alltid varit glupsk, började minskas, åtskilliga stoppande medel användes utan verkan, patienten aftärdes allt mer och mer, sjukdomen framskred och slutade den 24 Febr. med döden. Obduktionen företogs påföljande dag; den förrättades af lektor Voss i docktor Egebergs och min npärva r) I magen funnos 64 spikar, af hvilka blott helt få voro små, de öfrige dels hela dels afbrutna 3och 4-tums, samt dessutom ett gångjern och en krok till ett fönstar, 3 jernknappar, I häkta, en skinnlapp och en tott dref. En spik, som utmärker sig genom sin tjocklek, utgör största delen af en 6-tums spik; flera af dem voro mycket krökta och spetsiga. Spikarne funnos fria och utan någon slags omklädnad dels liggande brevid, dels ofvanpä hvarandra. I en af tarmårne funos ytterligare 2 spikar, hvardera af nästan 3 tums längd. En af dem hade genomträngt tarmen, men för öfrigt var tarmkanalen ingenstädes skadad. Flera bland de förefunna spikarne bära spår af att länge hafva legati magen; genom syrsättningen hafva de blifvit förtunnade, ojemna, porösa, liksom strimmiga och mycket sköra. En af jernknapparne var tunn som ett papper. Det synes sannolikt att pat. straxt sedan han inkommit i asylen funnit tillfälle att svälja nägra af de nämnda föremälen; mähända har han äfven förut haft denna onaturliga böjelse och gifvit vika för densamma. Det är säledes: troligt, att han ätminstone i 4 är gått med flera af dessa saker i magen. Under de sista 5 månaderna af sitt lif kan han knappast hafva sväljt nägon af dem, i hvarje fall icke spikarne och fönsterbeslagen. Han var nemligen undenna tid ej så långt utom rummet, att han kunde åtkomma dylika saker. Magen, tarmarne och deras ovanliga innehåll tillsände jag universitetets pathologiskt-anatomiska museum, der de sedermera blifvit noga undersökta.