, . , Religionsfrihets-frågan. Bland många anföranden af värde under den förflutna riksdagen, hvilka bristen påutrymme då nekade oss att i tidningen upptsga, är ett som af hr G. Löwenhjelm hölls på riddarhuset den 16 sistlidne Juni, hvari den historiska sidan af religionsfribeten belyses på ett ganska förtjenstfullt sätt. Vi meddela detta föredrag nu så mycket hellre, som mycket af dess innehåll eger en särdeles tilllämplighet på frågan om den nya sakramental-lagen, hvilken för närvarande är under bögsta domstolens pröfning och snart nog lärer förekomma till regeringens afgörande. Hr Löwenhjelm yttrade: Det hufvudsskligaste och mest talande argument, som anföres mot religionsfriheten, är att statens borgerliga enhet ej kan bibehållas elier förlorar sitt kraftigaste stöd om statsmedlemmarne ej äro förenade genom religionens band, och som en sådan religiös enhet ej kan ästadkommas utan tväng, sä kan religionsfrihet i ett ordnadt samhälle ej medgifvas. Detta argument innehåller åtskilligt sannt. Ty visserligen gifves intet starkare band menniskor emellan än religionen. Men som religion är en viljans sak, kan den omöjligen pätvingas någon. Ty ingen har väl dristat påstå, att man förmår tvinga öfvertygelser eller bjertan. Den enhet som ästadkommes genom tvång kan säledes aldrig vara en religionens enhet. Den mäste endast bestå i den yttre formen, under det att i grunden skiljaktighet fortfar, ja förstoras af försöket att med våld förena hvad som i sig sjelf är stridigt. Så har Sverge länge förverkligat idealet af den slags kyrkliga enbet, hvartill man genom tvång kan komma. Och likväl bestär denna beprisade en: het blott i yttre förhållanden, såsom att alla döpas enligt samma handbok, att alla, vare sig med lock eller pock, framdragas till Herrans nattvard, att man vid vissa högtidliga tillfällen svärjer på de symboliska böckerna, som dock endast fåtalet känner ens till namnet. Gär man deremot till bjertan och öfvertygelserna, skall man säkert bland oss finna lika mycken skiljaktighet som i de länder, der den mest vidsträckta religionsfrihet räder. Alla kallas visserligen Lutheraner, men utom alla möjliga slag af tviflare och förnekare torde vi hafva anhängare af snart sagdt alla religiösa partier till och med ibland vära prester. Man må ej säga att, om än alla dessa villfarelser finnas, sä få de dock ej öppet förkunnas och utspridas, ty man kan ej neka, att otrons och osedlighetens läror ha fritt spelrum i böcker, tidningar, säll