, . ,
Religionsfrihets-frågan.
Bland många anföranden af värde under
den förflutna riksdagen, hvilka bristen påut-
rymme då nekade oss att i tidningen upptsga,
är ett som af hr G. Löwenhjelm hölls på rid-
darhuset den 16 sistlidne Juni, hvari den hi-
storiska sidan af religionsfribeten belyses på
ett ganska förtjenstfullt sätt. Vi meddela
detta föredrag nu så mycket hellre, som
mycket af dess innehåll eger en särdeles till-
lämplighet på frågan om den nya sakramen-
tal-lagen, hvilken för närvarande är under
bögsta domstolens pröfning och snart nog lä-
rer förekomma till regeringens afgörande.
Hr Löwenhjelm yttrade:
Det hufvudsskligaste och mest talande argument,
som anföres mot religionsfriheten, är att statens bor-
gerliga enhet ej kan bibehållas elier förlorar sitt
kraftigaste stöd om statsmedlemmarne ej äro förenade
genom religionens band, och som en sådan religiös
enhet ej kan ästadkommas utan tväng, sä kan reli-
gionsfrihet i ett ordnadt samhälle ej medgifvas. Detta
argument innehåller åtskilligt sannt. Ty visserligen
gifves intet starkare band menniskor emellan än re-
ligionen. Men som religion är en viljans sak, kan
den omöjligen pätvingas någon. Ty ingen har väl
dristat påstå, att man förmår tvinga öfvertygelser
eller bjertan. Den enhet som ästadkommes genom
tvång kan säledes aldrig vara en religionens enhet.
Den mäste endast bestå i den yttre formen, under
det att i grunden skiljaktighet fortfar, ja förstoras af
försöket att med våld förena hvad som i sig sjelf är
stridigt. Så har Sverge länge förverkligat idealet af
den slags kyrkliga enbet, hvartill man genom tvång
kan komma. Och likväl bestär denna beprisade en:
het blott i yttre förhållanden, såsom att alla döpas
enligt samma handbok, att alla, vare sig med lock
eller pock, framdragas till Herrans nattvard, att man
vid vissa högtidliga tillfällen svärjer på de symboliska
böckerna, som dock endast fåtalet känner ens till
namnet. Gär man deremot till bjertan och öfverty-
gelserna, skall man säkert bland oss finna lika myc-
ken skiljaktighet som i de länder, der den mest vid-
sträckta religionsfrihet räder. Alla kallas visserligen
Lutheraner, men utom alla möjliga slag af tviflare
och förnekare torde vi hafva anhängare af snart sagdt
alla religiösa partier till och med ibland vära prester.
Man må ej säga att, om än alla dessa villfarelser
finnas, sä få de dock ej öppet förkunnas och utspri-
das, ty man kan ej neka, att otrons och osedlighe-
tens läror ha fritt spelrum i böcker, tidningar, säll-