till regeringen eller ej. Bland dem som så lunda uppträdde emot regeringen och dervic framlade sina klagomål öfver, det sätt hvarp hon ledt statens angelägenheter, gick isyn nerhet hr Layard henne hårdt på lifvet. V skola i morgon meddela några utdrag ur han; särdeles märkliga anförande, Utur lord John Russells brefvexling mer lord Aberdeen rörande en förändrad organisa: tion och en ny chef för krigsdepartementet. meddela vi här några utdrag. Lord Russell: första bref är dateradt den 17 Nov. 1854 och föreslår han deri att krigsministersembete måtte öfverlemnas till en underhusmedlem och yttrar bland annat: Ur den andra synpunkten betraktad är saken liks klar. Vi befinna oss midt i ett stort krig. Om detta krig skall föras med kraft mäste antingen premier ministern ständigt med ifver bedrifva, piskynda och fullständiggöra de militäriska rustningarne, eller ock måste krigsministera vara nog stark för att kontrollers de andra departementen. Hvarje invändning från de andra ministrarne, t. ex. om främ iande intressen, som måste tagas i betraktande, eller föregifvandet att rustningarne till sjös ännu icke äro ful!bordade, och tusen andra invändningar, som för de enskilda depariementscheferna kuana vara giltiga nog, mäste ovilkorligt vika för den befallande nödvändigheten att föra kriget sä, att det är väl bestaldt med hvarje särskild gren af krigshären och att de använda med len fullständigt motsvara det äsyfiade mälet... Om de förstnämnda skälen leda till den slutsatsen, att statssekreteraren för krvigsdepartementet måste sitta i underhuset, så hänvisa de sist anförda resonnemangerna på nödvändigheten att anförtro denna post åt en man, af hvilken man, i kraft af hans erfarenbet i de militäriska detaljerna, i kraft af den hos honom inneboende moraliska kraften och i kraft af hans anseende i underhuset, kan vänta att han skall leda de stora krigsoperationerna med eftertryck och framgång. Det ges blott en medlem af regeringen, som uti sig förenar dessa egenskaper. Jag häller alltså före, att, ännu innan parlamentet församlar sig, mäste krigsdepartementets sigill öfverlemnas åt lord Palmerston. Efter emottagandet af detta bref bad lord Aberdeen om några dagars betänketid, hvartill lord John Russell den 18 November förklarade sig villig och tillade: Jag skulle dock gerna se, att innan ni fattar ert beslut ni ville visa mitt bref för hertigen af Newcastle. Då jag skref till er var det alls icke min afsigt att på något vis vilja tadla honom. Jag tror tvärtom, att man mäste hålla honom räkning för de ansträngningar han gjort. Men han var icke i eittning af den för en så hög verkningskrets nödiga auktoritet och förmådde ej göra allt det som genom användandet af en strängare kontroll låtit sig göra. Under den 21 Nov. fick Russell mottaga lord Aberdeens svar, deruti denne afböjde den ifrågasatta förändringen, dels emedan han ansåg den ej komma att medföra påräknad effekt hos allmänheten, dels skola förorsaka en rubbning inom styrelsen, hvarjemte Aberdeen temligen tydligt uttalade, att han af konsideration för hertigen af Newcastle ej ville utan den mest trängande nödvändighet försätta honom i den ställning hvari han skulle kunna komma genom det föreslagna arrangementet. Russell tillskref nu Aberdeen under den 28 Nov. ett nytt bref, hvari han på det enträgnaste upprepade sitt förslag och bland annat yttrade: Kabinettet är ett tungt och ohandterligt instrument för utförandet af ett krig. Det kan meddela ett godt råd eller fatta beslut öfver en detsamma underställd åtgärd; men det kan ej administrera. Hvad vi behöfva är, jag mäste ännu en gång uaprepa det, en stark och ansedd krigsminister. Då frågan gäller rikets välfärd och utgängen af vär närvarande strid, så har jag ej velat dröja med att uttala min tanke härutinnan. Må ni derföre gifva parlamentet och landet den öfvertygelsen, att ni anförtrott krigets ledning i den mans händer, som dertill är den mest lämplige., Tvenne dagar sednare förnyade äfven Aberdeen sitt afslag. Han menade att det ej gick an, att fråntaga en man ett embete hvilket han skickligt och ärofullt förestått, blott derföre att man trodde att någon annan kunde finnas som vore ännu lämpligare för detta embete. Statens väl, yttrade Aberdeen, måste utan tvifvel gå framför allt annat, men så länge ingen olägenhet blifvit bevisad och ingen oskicklighet lagd någon till last, inser jag ingen tillräcklig grund för den ifrågasatta förändringen, hvilken också synes stridande mot rättskänslan., I Öfverhusets session den 26 Jan. kom äfven krigsfrågan till tals. Lord Grey frågade om det var sannt, att skepp, som af regeringen blifvit skickade till Cap för att derifrån hemta trupper, återkommit derifrån utan att medföra några sådana. Hertigen af Newcastle måste erkänna, att detta varit händelsen med två transportskepp, med hänseende till hvilka kolonialstyrelsen träffat annat förfogande än regeringen. Grefven af Winchelsea höll derefter ett dundrande tal mot Times och dess korrespondent på Krim, hvilken han beskyllde för att förtala hären. Han önskade veta, om verkligen denne korrespondent erhållit af regeringen fri öfverfart och fritt underhåll? Hertigen af Newcastle instämde med talaren deri, att pressen vore mycket oförsigtig i sina meddelanden från Krim, hvilka ryska regeringen omedelbart låter genom telegrafen afsändas till Petersburg. Lord Raglan hade redan flera gånger anfört besvär deröfver, han sjelf (hertigen af Newcastle) hade af denna orsak vändt sig till de mest betydande Londonstidningar, ehuru utan framgång. Hvad spörsmålet om Times-korrespondenten beträffar, vore det ogrundadt att han erhållit fri öfverfart; äfven furaget, som han förut erhållit i lägret, får, sedan regeringen derom blifvit underrättad, på dess befallning ej mer lemnas honom. Saken blef ej föremål för vidare diskussion. EEE SEEN Religionsfrihets-frågan. Bland många anföranden af värde under den förflutna riksdagen, hvilka bristen påutrymme då nekade oss att i tidningen upptsga, är ett som af hr G. Löwenhjelm hölls på riddarhuset den 16 sistlidne Juni, hvari den historiska sidan af religionsfribeten belyses på ett ganska förtjenstfullt sätt. Vi meddela