de kalla, känslolösa bödelsknektarne, och den
bleka, kraftlöst sammansjunkna qvinnan, som
i sin hvita klädnad knäböjde midt ibland sina
bödlar. — Hon lefde ännu, det är sannt, men
hennes själ var längesedan död, hennes hjerta
redan brustet. Kedjorna och fångenskspers
marter hade dock icke åstadkommit det. —
Det var Alexis Orlow som mördat Natalias
själ och hjerta; för hans skull bade hon så
länge gråtit, till dess tårarne voro uttorkade,
för hans skull hade hon så länge klagat, till
dess hennes röst var slocknad. Nu klagade
och gret hon icke mer, hon log emot sina
bödlar och tackade Gud att hon nu ändt-
ligen skulle få dö.
. Hon bad ännu, då de med råhet upplyftade
henne, för att till en del bortrycka klädnaden
från hennes ädla gestalt. Hennes själ var
hos Gud, hon bad ännu. Men då man ville
frånrycka henne det snöre hvari Paulos papper
hängde, då ryckte hon sig lös och dolde med
krampaktigt sammanslutna händer dessa pap-
- Jag har svurit att med mitt lif försvara
dem,, ropade hon högt, Paulo, Paulo, jag
skall också hålla ord.
Och med lejonstyrka försvarade hon sig.
Låt henne behålla dessa papper, befallde
Ribas, som på kejsarinnans befallning var
närvarande. Må hon behålla dem, de skola
snart vara våra.n
O, Paulo, jag har hållit mitt löfte, hvi-
skade Natalia. Derpå bad hon att man skulle
tillåta henne att läsa papperen, hvilket Ribas
äfven beviljade.
Med darrande händer bröt hon vid skenet
af en framhållen fackla förseglingen och läste.
Ett sorgligt, smärtfullt leende SER OrAOR
bleka ansigte, och armarne sjönko kraftlöst
ned. Det är bev:sen på min kejserliga här-
komst, ingenting vidare, sade hon. Hvad
gagna de mig nu, Paulo !