henne. En skön man är den bästa fångvak-
tare för en qvinnaz den löper hon icke ifrån.
Och böjande sig intill Gregors öra, hviskade
hon: vär jag icke sjelf, din kejsarinna, nästan
din fånge, du sköne rebeli!l
Och helt förtjust af Gregor Orlows skön-
het, den tredje i ordningen af hennes erkända
gunstlingar, tog hon favoritens arm, stödde
sig -på den och hviskade ömma ord i hans
öra.
Och hvad täckes ers majestät besluta öf-
ver sin fånge? frågade Ribas ödmjukt.
Ah; jag hade så när gömt detn, sade kej-
sarinnan likgiltigt. Hon lefver alltså ännu,
Elisabeths så kallade dotter?
Hon lefver.v
Kejsarinnan gick några slag upp och ned,
i det hennes djerfva örnblick emellanåt sväf-
vade öfver till hennes-begge älsklingstaflor
som hängde i mmmet; det var bataljstycken
af Cassanovas mästarehand, bataljstycken,
fulla af förfärlig sanning; man såg det rin-
nande blodet och sönderstyckade lemmar,
man: såg de segrandes raseri och slagtoffrens
dödsplågor. — Sådana voro de målningar
Catharina älskade, och hvilkas anblick alltid
lifvade henne till stora och djerfva tankar.
Under det hon nu blickade bort på dessa
förfärliga bilder, öfverdrog ett tjusande leende
hennes anlete; — hon hade fattat ett beslut,
och emedan hon var nöjd med detsamma,
log hon.
Denna blodiga fruntimmersrygg, sade hon,
visande på en af bilderna; se blott, Gregor,
denna underfulla fruntimmersrygg der, den
påminner mig om den hämnd som czarinnan
Elisabeth tog på grefvinnan Eleonora Lapusch-
kins skönhet; Nå, Elisabeths föregifna dotter
skall finna mig läraktig; jag vill taga exem-
pel af hennes mor, huru man bör strafta.
Man före denna förbryterska till samma plats,