rade honom en process och häktning, oc
först 1835 kom han i Newyork att slå in p
den bana, der han sedan rört sig med så myc
ken fyndighet och skurit så födande lagrar
Sednare hälften af Juli 1835 kom mr Coll;
in i vårt magasin. Han berättade oss atthar
hade en del i en negerqvinna, Joice Heth, hvil
ken han trodde vara 161 år och hvilken har
ock trodde hafva varit general Washington;
amma. Han hade sålt sin del till Lindsay
som nu exponerade gumman i Philadelphia
men som, då han för dylika förevisningar e
egde särdeles talang, var hugad att vända or
hem. Jag begaf mig med ens till Philadelphic
och råkade Lindsay. Jag blef gynnsamt in-
tagen vid åsynen af den gamla qvinnan. 5
vidt yttre criterier gälla, kunde hon likaväl
sägas vara 1000 år som 161. Hon låg på er
hög bädd i midten af rummet; hennes lägre
extremiteter voro uppdragna, med knäna upp:
höjda två fot öfver bädden; hon syntes tyd:
ligen vara vid god helsa och vid godt mod,
men fordna sjukdomar och hög ålder, eller båda
i förening hade satt henne ur stånd att för-
ändra sitt läge; och fastän hon kunde röra
en af sina armar efter behag, så kunde hon
dock ej sträcka ut någon af sina lägre ex-
tremiteter. Hon var helt och hållet blind och
ögonen voro djupt insjunkna i sina hålor,
så att ögongloberna tycktes alldeles hafva
försvunnit. Hon egde inga tänder, men ett
hufvud med tjockt buskigt hår. Hennes ven-
stra arm låg tvers öfver hennes bröst och
kunde ej röras derifrån. Naglarne på de
skarpt hopdragna fingrarne voro ungefär 4
tum i längd. Hon var särdeles sällskaplig
och plägade oupphörligt tala så länge besö-
kare ville språka med henne. Hon sjöng en
hop gamla visor, och var särdeles pratsam då
man talade om hennes protågå, den kära lilla
Georg,, såsom hon kallade vårt lands store
fader. Hon förklarade, att hon varit närva-
rande vid hans födelse, och att hon fordom
varit slafvinna hos Augustin Washington, Ge-
orgs fader, och att hon var den första per-
son som satt kläder på honom. Jag upp-
fostrade honomp, detta var hennes favoritut-
tryck. Hon berättade mången liten intres-
sant anekdot om sin plilla kära Georg, —
och detta i förening med hennes samtal om
religiösa ämnen (ty hon var en medlem af
baptistförsamlingen) gjorde hennes exposition
högeligen intressant.
Då Barnum nu Jagt sig till denna ovärder-
Liga skatt, satte han pressen i gång, skref
puffar och intyg — ja små oskyldiga miss-
tankar, såsom man kan se af följande strof:
När audienserna begynte aftaga i talrikhet,
så syntes ett flygtigt meddelande i en tidning,
signeradt En besökande,, hvari meddelaren
sade sig hafva gjort en vigtig upptäckt. Han
påstod att Joice Heth, sådan hon exponera-
des, var en humbug; men att, om man öp-
pet omtalar hvad som exponerades, detta
skulle befinnas högeligen besynnerligt och in-
tressant. Joice Heth är nemligen, så sade
meddelaren, ingen mensklig varelse. Det är
helt enkelt en underligt konstruerad automat,
ojord af hvalfiskben och otaliga fjädrar, upp-
finningsrikt hopsatta, så att de vid minsta
vidrörande kunna manieras efter operatörens be-
hag. Den exponerande är en buktalare och
hela den gamla qvinnans samtal är endast
imaginärt,. — Meelgels ingeniösa mekanism
hade på sätt och vis beredt väg för denna
upptäckt, och hundrade, som förut ej besett
Joice Heth, voro nu ifriga att se automaten,
medan många, som hade sett den förut, voro
fikna att se den ännu en gång, för att kon-
trollera om de blifvit narrade eller ej. Följ-
den var, att expositionen tog upp sig ansen-
ligt.n
Mr Barnums bibliska maximer ledde ho-
nom att företaga nya upptäcktsfärder efter
nya under. Hans nästa subjekt var en Ita-
liensk taskspelare, hvilken han visligen krist-
nat till signor Vivalla, och hvilken han (allt
i enlighet med sitt gifna ord) narrade af ett
amerikanskt sällskap, såsom en artist, söm
han - införskrifvit från Italien.. För någon
tid gjorde signor Vivallas hokuspokus tem-
ligen lycka, såsom någonting långtifrån kom-
met och dyrt att åskåda; men till slut för-
klarade en Amerikanare, mr Roberts, att han
kunde göra samma konster som signor Vi-
valla. Mr Barnum uppfordrade då Roberts till
jäflan, med ett vad af ett tusende dollars —
och vidtalade honom privat till eftergift, allt
för att befästa helgden af ,sitt gifna ord.
Nästa dag förde jag Roberts och Vivalla
tillsammans, och de upptäckte snart hvilka
konster hvar och en af dem kunde utföra, och
vi kommo derpå öfverens om det sätt, hvar-
på profvet skulle ske, och huru det skulle
sluta, Passande notiser infördes i bladen,
skrytaude med att Roberts var en amerika-
nare och kunde besegra utlänningen. Roberts
illkännagaf att om, som han väntade, han
skulle vinna de tusen dollars, så skulle han
emna dem till välgörande ändamål... Dagen
om, huset var fullpackadt. Roberts skulle
besegras, och det var öfverenskommet att Vi-
valla tillen början skulle göra sina lättaste hand-
repp... Striden varade fyratio minuter då
toberts steg fram och erkände sig öfvervun-
en... Så snart ridån föll slöt jag med Ro-
oerts en enskild öfverenskommelse, att jag
skulle använda honom för en månad
Ett ännu tydligare bevis till, i hvad grad
Barnum vetat att begagna sig af tidningarnes
rekommendationer och af folks lättrogenhet
lemnar följande berättelse:
Tidigt sommaren 1832 kom hr Moses
Kimball, den bekante egaren af Boston Mu-
seum, till NewYork och talade med mig om
hvad han kallade en sjöjungfru. Då jag ej satte
full tro till mitt eget omdöme om sådana
salar 22 bagärda 1a9v att få veta an Nnattir-