I morgon, madamen,, hviskade han, skall
jag bringa er min kejsarinnas tacksägelse. Ni
har förträffligt tjenat os8., .
Folket emottog de landande med tjut, skrik
och höga förbannelser. Men grefve Orlow
såg sig omkring med ett föraktligt leende och
trängde sig igenom mängden.
Lugn och stilla låg ryska flottan. Men på
amiralskeppet voro kanonportarne öppnade.
och eldgapen framstucko hotande. Några få
båtar hade vågat närma sig skeppet, och man
menade sig hafva vid kajutans fönster sett
den bleka prinssessan, med sammanvridna
händer och armarne belastade med kedjor.
Äfven försäkrade sig andra hafva under nat-
tens tystnad förnummit ett högt jemrande
ifrån amiralskeppet.
Andra dagen lyftade flottan ankar och lem-
nade Livorno för att återvända till Petersburg?
Stolt seglade amiralskeppet före de andra,
och snart voro de försvunna vid horisonten.
Vid stranden stod grefve Orlow, och då
amiralskeppet seglade bort, hviskade han med
ett vildt leende: nu är det gjordt. Min
sköna kejsarinna bör vara nöjd med mig.,
TRETTIONDEÅTTONDE KAPITLET,
SLUTET.
Och hon var nöjd, den stora kejsarinnan,
nöjd med det verk som Alexis Orlow full-
bordat, nöjd med. det sätt hvarpå Han ut-
fört det.
I närvaro af sin förtrogne lät hon Josef
Ribas, Orlows sändebud, noga och utförligt
berätta hela tilldragelsen ifrån början till slut,
och nickade-som oftast med ett grymtleende
bifall åt berättaren.
Jan, sade hon sedan, vändande sig till
Gregor Orlows, vi förstå oss på qvinnohjer-
tan och derföre sände vi Alexis, för att fånga