——
att man ute i verlden aldrig törs tala såsom
man tänker ?
Det är tyvärr sant, Natalia, sade Paulo
med ett svårmodigt leende.
Så må jag aldrig lära känna denna verld!
utropade Natalia i det hon med ängslan fat-
tade Paulos arm. Må jag alltid förblifva i
denna vår ensamhet som delas endast af goda
menniskor! Ty Mariana är god, äfvenså dina
tjenare, Cecil och Carlo. Ja, Carlo skulle
gifva sitt lif för mig. De alla äro icke fal-
ska, till dem vågar jag förtro mig!
Menar du det? frågade Paulo med en
forskande blick i hennes ögon.
Hon fördrog denna blick med ett öppet,
obesvära lt leende och nickade skälmskt åt
honom. Säkerligen vill du åter att jag skall
sitta för din pensel, sade hon, och derföre
ser du så allvarsamt på mig. Nej, Paulo,
jag sitter ieke mera för dig, du målar mig
alltför skön, du gör mig till en engel och
jag är dock blott ett stackars fattigt barn
som Jlefver af din godhet och ej en gång
känner sitt eget namn.,
Englarne hafva aldrig.något namn, sade
Paulo, och derföre behöfver du heller icke
något vidare namn. Liksom det gitves en
engel Gabriel, så gifves det äfven en engel
Natalia.
Ack nej, sade hon skrattande, det gifves
alldeles inga qvinliga englar. Men kom nu
och sätt dig. Der ligger ännu min cittra,
jag vill sjunga en visa för dig; Carlo gaf
mig i går melodien till den.
Och orden? frågade Paulo.
Jo orden de måste komma under sången,
de blifva i dag så och i morgon så. Hvem
kan på förhand beräkna de ögonblickets im
gifvelser som skola utströmma ifrån läpparne.
Du är min hulda-skaldinna; min Sappho,
utropade Paulo, kyssande hennes händer.