—— att man ute i verlden aldrig törs tala såsom man tänker ? Det är tyvärr sant, Natalia, sade Paulo med ett svårmodigt leende. Så må jag aldrig lära känna denna verld! utropade Natalia i det hon med ängslan fattade Paulos arm. Må jag alltid förblifva i denna vår ensamhet som delas endast af goda menniskor! Ty Mariana är god, äfvenså dina tjenare, Cecil och Carlo. Ja, Carlo skulle gifva sitt lif för mig. De alla äro icke falska, till dem vågar jag förtro mig! Menar du det? frågade Paulo med en forskande blick i hennes ögon. Hon fördrog denna blick med ett öppet, obesvära lt leende och nickade skälmskt åt honom. Säkerligen vill du åter att jag skall sitta för din pensel, sade hon, och derföre ser du så allvarsamt på mig. Nej, Paulo, jag sitter ieke mera för dig, du målar mig alltför skön, du gör mig till en engel och jag är dock blott ett stackars fattigt barn som Jlefver af din godhet och ej en gång känner sitt eget namn., Englarne hafva aldrig.något namn, sade Paulo, och derföre behöfver du heller icke något vidare namn. Liksom det gitves en engel Gabriel, så gifves det äfven en engel Natalia. Ack nej, sade hon skrattande, det gifves alldeles inga qvinliga englar. Men kom nu och sätt dig. Der ligger ännu min cittra, jag vill sjunga en visa för dig; Carlo gaf mig i går melodien till den. Och orden? frågade Paulo. Jo orden de måste komma under sången, de blifva i dag så och i morgon så. Hvem kan på förhand beräkna de ögonblickets im gifvelser som skola utströmma ifrån läpparne. Du är min hulda-skaldinna; min Sappho, utropade Paulo, kyssande hennes händer.