mr -Gathergolds, palats, låg helt nära, men
poeten med sin resväska på armen frågade
genast hvar Ernst bodde och ämnade anmäla
sig sig som hans gäst. Då han nalkades dit,
fann han den gode gamle mannen med en
bok i handen. Än läste han deruti, än blic-
kade han, med ett finger mellan bladen, kär-
leksfullt upp till det stora stenansigtet.
God afton!, sade poeten. Kan ni gifva
en resande herberge öfver natten ?
,Gerna,, svarade Ernst. Jag tycker,, till-
lade han, att jag aldrig sett det stora sten-
ansigtet så gästvänligt blicka ned på en främ-
ling.
Skalden satte sig på bänken bredvid Ernst,
och de talade med hvarandra. Han hade ofta
:samtalat med de snillrikaste och visaste per-
soner, men aldrig med någon lik Ernst. Hans
tankar och känslor flödade fram med okonst-
lad fribet, och höga sanningar föreföllo väl-
bekanta genom hans enkla sätt att uttala dem:
Man tyckte att englar, som så ofta blifvit sagdt,
;hade arbetat vid hans sida på fältet, hade su-
dit bredvid honom vid härden och. att han
vader detta? förtroliga umgänge med dessa,
blifvit invigd uti den höga ädelheten af de-
ras tankar och föreställningar hvilken han in-
öt nti bvardagliga ords anspråkslösa välljud.
Så tänkte skalden. Ernst å sin sida rördes
djupt af de lefvande bilder -skalden framka-
stade ur sin själ, hvilka fyllde hela rymden
kring hyddan med sköna gestalter, både glada
och allvarliga. Dessa båda männer vunto
genom deras ömsesidiga sympatier en djupare
iosigt än någondera kunnat vinna. utan den
andre. Deras själar sammanstämde i samma
tonart och frambringade förtjasande melodier,
hvilka ingendera kunde göra anspråk på som
sina, och uti hvilka icke den ene kunde ur-
skilja sin del från den andres. De förde hvar-
- ndra, så att säga, in uti en hög paviljong af