mr -Gathergolds, palats, låg helt nära, men poeten med sin resväska på armen frågade genast hvar Ernst bodde och ämnade anmäla sig sig som hans gäst. Då han nalkades dit, fann han den gode gamle mannen med en bok i handen. Än läste han deruti, än blickade han, med ett finger mellan bladen, kärleksfullt upp till det stora stenansigtet. God afton!, sade poeten. Kan ni gifva en resande herberge öfver natten ? ,Gerna,, svarade Ernst. Jag tycker,, tilllade han, att jag aldrig sett det stora stenansigtet så gästvänligt blicka ned på en främling. Skalden satte sig på bänken bredvid Ernst, och de talade med hvarandra. Han hade ofta :samtalat med de snillrikaste och visaste personer, men aldrig med någon lik Ernst. Hans tankar och känslor flödade fram med okonstlad fribet, och höga sanningar föreföllo välbekanta genom hans enkla sätt att uttala dem: Man tyckte att englar, som så ofta blifvit sagdt, ;hade arbetat vid hans sida på fältet, hade sudit bredvid honom vid härden och. att han vader detta? förtroliga umgänge med dessa, blifvit invigd uti den höga ädelheten af deras tankar och föreställningar hvilken han inöt nti bvardagliga ords anspråkslösa välljud. Så tänkte skalden. Ernst å sin sida rördes djupt af de lefvande bilder -skalden framkastade ur sin själ, hvilka fyllde hela rymden kring hyddan med sköna gestalter, både glada och allvarliga. Dessa båda männer vunto genom deras ömsesidiga sympatier en djupare iosigt än någondera kunnat vinna. utan den andre. Deras själar sammanstämde i samma tonart och frambringade förtjasande melodier, hvilka ingendera kunde göra anspråk på som sina, och uti hvilka icke den ene kunde urskilja sin del från den andres. De förde hvarndra, så att säga, in uti en hög paviljong af