femiljen, finnes ingen som bjude: henne att arbeta för sig sjelf, att försörja sig sjelf. Först när verklig nöd tvingar, inträder en sådan förbindelse för henne, men då kan den vanligen blott ofullständigt fullgöras, emedan hon icke blifvit förberedd derpå. Det fel vi anmärkt ligger således icke hos individerna, utan hos institutionerna och sederna eller rättare sagdt hos ännu gängse fördomar. Att arbeta för betalning eller att utbyta sitt arbeta mot andra produkter an: sägs i gamla tider för skamligt och den frie mannen ovärdigt, så vida utbytet icke skedde till staten; och vi veta alla huru mänga sekler som behöfts för att förstöra denna fördom och skaffa giltighet ät satsen: att allt nyttigt arbete, äfven det industriella, är en ära och ingen skam. Dermed inbröt en ny tid, industriens tidehvarf, som återgaf arbetaren sin sjelfständighet och sin ära, som möjliggjorde arbetsdelniogen i obegränsad grad och i alla riktningar samt lät menniskoslägtet med jättesteg framskrida i välständ och bildning. Men denna arbetets emancipation gäller hos oss ensamt för mannen, och för qvinnan qvarstår ännu fördomen i hela sin stränghet. Att arbeta mot betalning är ännu alltid för henne en skam, som endast kan ursägtas af det tvingande behofvet, medan intet arbete inom familjen, för dennas omedelbara beqvämlighet, anses vara under hennes värdighet. Denna fördom må nu hafva sin grund i en missförstådd ridderlighet hos männerna, som icke vilja inför verlden erkänna att deras hustrur och döttrar behöfva arbeta, eller i en qvarlefva från qvinnans slaftillstånd, då hon endast lefde för mannens skull, eller från den period dä de husliga slafsysslorna verkligen upptogo hela hennes tid och då hvarje qvinnas 1:f ansägs förfeladt, om det ej fick egnas åt dessa dyra pligter; men ingen lärer neka att det är en skadlig fördom, som står i strid med grundvalarne för värt nuvarande sambällslif (i städerna), som gifver en förvänd riktning åt qvinnans hela uppfostran, förlamar eller missleder hennes verksamhetskraft, onaturligt stegrar hennes anspråk efter giftermålet och låter henne dessförinnan spela den ledsamma och förödmjukande rolen af en som går och väntar. Att döma efter den qvinliga uppfostrans beskaffenhet, finnes det i Sverge blott två liberala yrken, hvilkas utöfvande anses tillständigt för qvinnan ur de bättre klasserna, nemligen aktrisens och guvernantens. Sjelf har hon brutit sig en väg inom literatusens och konstens omräde, men denna måste alltid förblifva några få utvalda förbehållen. Dock hvad vill ni väl att hon skall taga sig till? höra vi någon fråga; skall hon rycka förtjensten, från den fattige? äro icke alla vägar stängda för henne? — Ja visst! stängda af fördomen och en förvänd uppfostran, men också endast af dessa! Se vi icke i Frankrike dottern till den förmögne handlanden, fabrikanten eller handtverkaren mot bestämd lön biträda sin fader på kontoret, i boden eller vid uppsigten öfver de qvinliga arbetarne? Ja, flera ganska betydande etablissementer förestäs der af qvinnor, hvilket icke bör förundra, då sådana styrt hela riken. Hvarföre kan man ej här följa exemplet, då banan derigenom vore I. öppnad för alla, helst embetsmannen redan nu ofta är industriidkare, och blir det ännu mera; ju större utsträckning. aktiebolagen i framtiden komma att få. Hvad äter angår invändningen att de behöfvande genom konkurrensen skulle beröfvas sin knappa arbetsförtjenst, så är lätt bevisadt att just motsatsen skulle inträffa. Nu nedtryckes arbetslönen till en föraktlig spottstyfver, derigenom att de få sysselsättningar som stå den bildade qvinnan öppna, antingen måste delas med armodets. verkliga barn, om, hon vill beqväma sig dertill, eller med personer som helt och hället eller till största delen underhållas af sina föräldrar eller anförvandter och som derföre icke veta att rätt uppskatta sitt arbete, utan sälja det till underpris, blott för att erhälla litet nålpenningar. Helt annat skulleförhållandet. blifva, om ett större antal af dem kunde konkurrera med karlarne i en mängd olika be fattningar, och derigenom lärde sig och lärde andra att sätta värde på sin skicklighet och sin tid. Jemförelsen med hvad dessa qvinnor erhölle, skulle äfven höja arbetslönen för alla de andra och den längvariga orättvisan motdessa nä ett slut. Detta vore väl den enda emancipation som. qvinnorna kunna och böra göra anspråk på, och hvilsen, som vi tro, i ingen mån skulle skada den så kallade huslighet2n, särdeles som denna sak egentligen rörer de ogifta qvinnorna. Vi våga visserligen föreställa oss att fältet för qvinlig verksamhet icke är, äfvenunder närvarande förhållanden och rådande fördomar, så inskränkt som här blifvit skildradt. Det är oss ej obekant att qvinlig kons!irdighet redan börjat öppna för sig andra banor än de som nyss blifvit nämnda; så har en ganska utmärkt qvinlig talent funnit utrymme för sin verksamhet i rikets myntvork, medan en annan såsom ciselör lifligt anli:as af hufvudstadens guldoch silfverarbetare, många andra exempel att förtiga. Ju närmare konsten och yrkena ånyo tyckas vilja förbinda sig med hvarandra, desto mångfaldigare tillfällen öppnas för en sjelfständig qvinlig verksamhet. Men härvid behöfver det ej stanna. Vise intet hinder, hvarföre ej qvinnan skulle kunna sjelfständigt sköta vissa deJar af landtekonomien, och man har redan ofta nog seit fruntimmer, till och med af de högsta klasserna, för egen och de sinas utkomst förpakta mejerier. Trädgårdsskötseln i dess högre. utveckling synes åtminstone ligga det svagare könet lika nära. Men aldrahelst tänka vi oss dess medlemmar såsom lärarinnor, ej i enskilda familjer utan i folkskolor och andra allmänna undervisningsverk, och vi hoppas att de skrankor som utestänga dem derifrån och från nästan alla borgerliga försörjningsmedel, utom pastejbageri, nipperhandel och försäljning af s. k. små varor, under påtryckningen af en stark opinion snart måtte falla. Hittills har den sjelfständiga verksamheten hos qvinnan visat sig såsom undantag, men ingenting hindrar undantagen att uphöja sig till regel. Om vi ej alltför mycke misstaga oss, börjar behofvet af en sådan verkligen nyttig verksamhet mångenstädes att vakna der man förr ansett den unga qvinnans högsta och enda lefnadsmål vara att dansa och roa sig, för att slutligen göra ett parti. De så kallade sällskapsnöjena hafva i vårt land, särdeles i de större städerna, mer och mer ur artat till en öfverdrift i flärd och anspråk som, efter hvad vi tro, icke ha sitt motstycke hos något lands medeiklasser, och vi vilja hoppas att öfverdriften skall innebära sitt eget korrektiv. Få äro väl numera de som verkligt älska denna onaturliga, aristokratiska fåfänga hos ett folkj som ännu står så långt tillbaka i idoghet och deraf följande nationalvälmåga; och för många familjer kännes den som ett af fördomarnes häfd pålagdt ok, — 00 gare. Det var i sanning en ganska lysande syn, särdeles. emedan en stor mängd fanor svajade öfver skaran, På några såg man i granna färger porträtter af den ryktbare statsBS OCK dot stara stenansiotet. hvilka förmm m RM AA O