finnes likväl en institution, som går före dem i detta hänseende och för hvilken de måste vika, oaktadt sin sylfaktiga, alflätta, sommarfogelfladdrande rörlighet och deras elektrisktI telegrafsnabba ombytlighet i mod, och detta är — armån. Ja, mina damer, lemnen plats åt norska armån, att den må komma fram i teten; den är dock alltför snabb för er. Den ombyter icke med telegrafhastighet, utan långt — långt hast:gare. Ty innan den ännu har fått ett nytt uniformstycke på kroppen, är det nästa nya, som den ännu icke hunnit allmänt anskaffa, rTedan urmodigt. och det tredje förfrängdt af ett fjerde, som skräddaren, innan det ännu var färdigt, måste förändra så godt det låter sig göra efter ett femte mönster. Så kan ett par benkläder ha den vemodiga glädjen ätt på skräddarens bord omfamna sin farfarsfar och att tillika se, innan det lemnar detta bord, sina barnbarnsbarn. Om det ginge alldeles så som det skulle gå, så skulle den norska. armen icke ha stort annat att göra än att kläda af och på sig. Ännu ha vi väl icke kommit så långt med våra organisationer, men med tiden skall det väl komma. Kanoner, gevär, kulor, krut och sablar läggas åsido såsom tidsödande bagateller; deremot .skall hvarje soldat blifva, beväpnad med en sstöfvelknekt, officerarne: med saxar och alnmått, och generalstaben med spegel. När jag säger att armen öfverträffar damerna, ja sjelfva moden iraska,beklädningsrevolutioner, må man väl:lägga märke till att jag icke menar kroppen .armen, ty den ha ingen förtjenst om dessa kanonkulesnabba skrädderiteformer, den är endast att betrakta såsom perikstocken, på hvilken frisören gör sina vackra experimenter i perukväg. Jag) menar naturligtvis andarne i armån, de unga j och gamla genierna. Det är dessa som redan gjort landet lika berömdt som de gamla bersärkarne, men icke emedan de slåss i bara skjortan, utan emedan de tvinga officerarne j att slå skräddarne; på det de icke. sjelfva skola bli nödsakade att infinna sig på paraden i bara skjortan. Dessa genier ha ireformvägen vunnit många segrar öfver de fientliga kårerna af beskyllningar för tröghet och stagnation hos det norska folket. Och detta är icke tomt munväder; ty vi kunna framvisa trofer från Europas största och yppersta armåer. Från Rysslands, Preussens, Österrikes, Frankrikes — ja tili :och med från våra tappra bröder Svenskarne ha vi eröfrat månget stycke uniformsreform, hvaremot dessa nationer näppeligen ha ati uppvisa något som är taget härifrån. Låtom oss se, låtom oss. räkna vår .armes triumfer i denna väg, låtom oss resa en 8egerkolonn! End-st af bytet från de sednarc årens stora bataljer blir den hög nog att kunna bära på sin spets en Napoleon i skräddarkonstens Anno 1845 undergick armeens uniformsväBenen total förändring, i det vapenrockar och pickelbufvor infördes. Det var ett blodigt slag, ett annat Inkerman, 12,000 spetsfracka: och tschakåer föllo.af våra,.men vi togo tillfånga lika många preussisk-ryska.vapenroc;kar. och -pickelhufvor. Vid samma tillfälle fingo de som förut hade Avita plymer i sine hattar, svarta. Ingen har riktigt kunnat fatts hvad denna sista förändring skulle betyda, och :man har måst nöja sig med den förklaringen att härmed skulle antydas en lätt sorg öfver de fallna spetsfrackarne och tschakåerna. Anno 1846 blefvo de tvåkantiga hattarne något förminskade. Annis 1846—50. Dessa år utmärkte sig genom lätta fäktnihgar. Den egentliga armåen hvilade på sina lagrar; deremot fingo de civil-militäriska embetsmännen nya vuniformer, för att de stackrarne också måtte få någon andel i bytet. Jag nämner specielt auditörerna. De tvåkantiga hattsrne blefvo åter minskade i alla dimensioner — ädla blygsamhet! Att kavalleriet måste utmärka sig i dessa lätta förpostfäktningar är klart. Det gjorde en schock, det vär en riktig Balaklava-schock, . ty icke en enda af de nyligen anskaffade pickelhjelmarne kom tillbaka. Det återvände hem med blodröda husarmössor såsom ett tecken på hur grymt striden hade rasat. De fingo tillika snören att bära om halsen. Jeg har ej kunnat ntfundera hvilken symbol söm Vigger i detta emblem — om nyttan är naturligtvis ingen så naiv att fråga. 59å vid jag minnes rätt, har jag en gång läst i min krigshistoria om en utländsk kår som af fienden var hotad med att ögonblickligen hängas, så snart man bara fick fatt på densam ma, och för att begabba denna hotelse änJade hela kåren ett snöre om halsen, när den ick till strids. Jag vet icke om detta ridderliga skämt är adopteradt för vårt kavallexi; men det vet jag, att jag en gång hörds en 1 avalleriofficer, som sitter med hustru och barn, iWwmwla alt det var godt att de fingo dessa snören re Jementerade i tid, ty skulle uniformsförändringai 9e fortfara hädanefter som hittille, så skulle de Ul slut icke ha så mycket qvar af-sin lön, att te kunde köpa sig ett rep till husbehof. I sin ,Yöna uniform med röda toppar likna våra kava. lerister Sparris. Anno-1853 körde a tilleriet upp. Lackeradt gehäng befanns mindre ändamålsenligt och uniformen hade för litet guld, hvilken metall; -efter upptäckten af KMiforniens och Au straliens rikedomar, ansågs böra bli mycket billigare än messing. Det låg alltså en eko, nomisk tanka till grund för reformen. Artils leriet fick också guldgehäng och gardesdistiuktioner och detta rika byte eröfrade vi från svenska artilleriet. En annan, till utseendet mindre men ytterst vigtig förändring var de nya knapparne, konstruerade efter: en ny princip, som skulle göra dem merapassande att afparera matta kulor. För att icke gå alltför slösande och hastigt tillväga behöll man. emellertid de gamla knapphå!cn. Men en mera storartad reform var de nya mössorna och guärtouterna, söm också samma år blefvo reglementerade. Artilleriet kämpade sålunda tappert och sköt vackra brescher i de nya rr ER Man infantariat hblaf inka haller