finnes likväl en institution, som går före dem
i detta hänseende och för hvilken de måste
vika, oaktadt sin sylfaktiga, alflätta, sommar-
fogelfladdrande rörlighet och deras elektriskt- I
telegrafsnabba ombytlighet i mod, och detta
är — armån.
Ja, mina damer, lemnen plats åt norska ar-
mån, att den må komma fram i teten; den
är dock alltför snabb för er. Den ombyter
icke med telegrafhastighet, utan långt — långt
hast:gare. Ty innan den ännu har fått ett
nytt uniformstycke på kroppen, är det nästa
nya, som den ännu icke hunnit allmänt an-
skaffa, rTedan urmodigt. och det tredje för-
frängdt af ett fjerde, som skräddaren, innan
det ännu var färdigt, måste förändra så godt
det låter sig göra efter ett femte mönster.
Så kan ett par benkläder ha den vemodiga
glädjen ätt på skräddarens bord omfamna sin
farfarsfar och att tillika se, innan det lemnar
detta bord, sina barnbarnsbarn. Om det ginge
alldeles så som det skulle gå, så skulle den
norska. armen icke ha stort annat att göra
än att kläda af och på sig. Ännu ha vi väl
icke kommit så långt med våra organisatio-
ner, men med tiden skall det väl komma.
Kanoner, gevär, kulor, krut och sablar läggas
åsido såsom tidsödande bagateller; deremot
.skall hvarje soldat blifva, beväpnad med en
sstöfvelknekt, officerarne: med saxar och aln-
mått, och generalstaben med spegel.
När jag säger att armen öfverträffar da-
merna, ja sjelfva moden iraska,beklädnings-
revolutioner, må man väl:lägga märke till att
jag icke menar kroppen .armen, ty den ha
ingen förtjenst om dessa kanonkulesnabba
skrädderiteformer, den är endast att betrakta
såsom perikstocken, på hvilken frisören gör
sina vackra experimenter i perukväg. Jag)
menar naturligtvis andarne i armån, de unga j
och gamla genierna. Det är dessa som re-
dan gjort landet lika berömdt som de gamla
bersärkarne, men icke emedan de slåss i bara
skjortan, utan emedan de tvinga officerarne j
att slå skräddarne; på det de icke. sjelfva
skola bli nödsakade att infinna sig på para-
den i bara skjortan.
Dessa genier ha ireformvägen vunnit många
segrar öfver de fientliga kårerna af beskyllnin-
gar för tröghet och stagnation hos det norska
folket. Och detta är icke tomt munväder;
ty vi kunna framvisa trofer från Europas
största och yppersta armåer. Från Rysslands,
Preussens, Österrikes, Frankrikes — ja tili
:och med från våra tappra bröder Svenskarne
ha vi eröfrat månget stycke uniformsreform,
hvaremot dessa nationer näppeligen ha ati
uppvisa något som är taget härifrån.
Låtom oss se, låtom oss. räkna vår .armes
triumfer i denna väg, låtom oss resa en 8e-
gerkolonn! End-st af bytet från de sednarc
årens stora bataljer blir den hög nog att kunna
bära på sin spets en Napoleon i skräddar-
konstens
Anno 1845 undergick armeens uniformsvä-
Benen total förändring, i det vapenrockar och
pickelbufvor infördes. Det var ett blodigt
slag, ett annat Inkerman, 12,000 spetsfracka:
och tschakåer föllo.af våra,.men vi togo till-
fånga lika många preussisk-ryska.vapenroc-
;kar. och -pickelhufvor. Vid samma tillfälle
fingo de som förut hade Avita plymer i sine
hattar, svarta. Ingen har riktigt kunnat fatts
hvad denna sista förändring skulle betyda, och
:man har måst nöja sig med den förklaringen
att härmed skulle antydas en lätt sorg öfver
de fallna spetsfrackarne och tschakåerna.
Anno 1846 blefvo de tvåkantiga hattarne nå-
got förminskade.
Annis 1846—50. Dessa år utmärkte sig
genom lätta fäktnihgar. Den egentliga ar-
måen hvilade på sina lagrar; deremot fingo
de civil-militäriska embetsmännen nya vuni-
former, för att de stackrarne också måtte få
någon andel i bytet. Jag nämner specielt au-
ditörerna.
De tvåkantiga hattsrne blefvo åter minskade
i alla dimensioner — ädla blygsamhet!
Att kavalleriet måste utmärka sig i dessa
lätta förpostfäktningar är klart. Det gjorde
en schock, det vär en riktig Balaklava-schock, .
ty icke en enda af de nyligen anskaffade pic-
kelhjelmarne kom tillbaka. Det återvände
hem med blodröda husarmössor såsom ett
tecken på hur grymt striden hade rasat. De
fingo tillika snören att bära om halsen. Jeg
har ej kunnat ntfundera hvilken symbol söm
Vigger i detta emblem — om nyttan är na-
turligtvis ingen så naiv att fråga. 59å vid
jag minnes rätt, har jag en gång läst i min
krigshistoria om en utländsk kår som af fien-
den var hotad med att ögonblickligen hän-
gas, så snart man bara fick fatt på densam
ma, och för att begabba denna hotelse än-
Jade hela kåren ett snöre om halsen, när den
ick till strids. Jag vet icke om detta rid-
derliga skämt är adopteradt för vårt kaval-
lexi; men det vet jag, att jag en gång hörds
en 1 avalleriofficer, som sitter med hustru och
barn, iWwmwla alt det var godt att de fingo dessa
snören re Jementerade i tid, ty skulle uniforms-
förändringai 9e fortfara hädanefter som hittille,
så skulle de Ul slut icke ha så mycket qvar
af-sin lön, att te kunde köpa sig ett rep till
husbehof. I sin ,Yöna uniform med röda top-
par likna våra kava. lerister Sparris.
Anno-1853 körde a tilleriet upp. Lackeradt
gehäng befanns mindre ändamålsenligt och
uniformen hade för litet guld, hvilken me-
tall; -efter upptäckten af KMiforniens och Au
straliens rikedomar, ansågs böra bli mycket
billigare än messing. Det låg alltså en eko,
nomisk tanka till grund för reformen. Artils
leriet fick också guldgehäng och gardes-
distiuktioner och detta rika byte eröfrade vi
från svenska artilleriet. En annan, till ut-
seendet mindre men ytterst vigtig förändring
var de nya knapparne, konstruerade efter: en
ny princip, som skulle göra dem merapas-
sande att afparera matta kulor. För att icke
gå alltför slösande och hastigt tillväga behöll
man. emellertid de gamla knapphå!cn. Men
en mera storartad reform var de nya mössorna
och guärtouterna, söm också samma år blefvo
reglementerade. Artilleriet kämpade sålunda
tappert och sköt vackra brescher i de nya
rr ER Man infantariat hblaf inka haller