omständigheter, hvilka deremot icke — utan att man i andra hänseenden behöfver förneka den nya styrelsens företräden — kunna komma henne till godo, emedan anspråken ovil korligen nu måste framstå vida rättmätigare än dä. Att i öfrigt tala om hurrandet 1844 är å vår värda kollegas sida rätt oförsiktigt, ty om den politiska mening Aftonbladet och dess författare tillhöra vid nämnda tid hade allt möjligt skäl att hurra, så visade sig deremot vid samma tid den del af pressen, hvars läror Svenska Tidningen hyllar, desto mer surmulen hvilket bland annat kan inhemtas af tidningen Svenska Minerva under de tre första åren af Konung Oscars regering och en viss f. d. adjutants artiklar i den tidens posttidning. Således lärer det vara fullkomligt följdriktigt och ligga i sakens natur, attrolerna nu blifvit ombytta i följd af den scenförändring, som sedermera försiggått. Det är således de konservativa eller egentligare sagdt de inkonstitutionela, som nu hafva anledning att ;hurran, då de konstitutionela, som sett sina förhoppningar svikna, icke gerna kunna vara annat än missnöjda. Eller ligger deruti något slags inkonseqvens, än mindre orättvisa? Hvad oss angår, hafva vi uti artiklarne Riddarhuset förr och nu ganska bjert framhållit den nya styrelsens förtjenster under dess första tider och komma aldrig att förneka dessa, men detta lärer väl icke förbjuda oss, utan bör snarare ålägga oss, att för allmänheten äfven yppa våra bekymmer öfver den förändrade position, hvari denna styrelse på sednaste tiden kommit samt hvad vi deruti nu inna anmärkningsvärdt och i samma mån mera sorgligt och nedslående, som de glada förväntningarna blifvit bedragna. Är väl detta en otidig klandersjuka? Eller tror icke Sv. Tidn. att vi med den största glädje och med uppriktigt erkännande skulle förnimma, om scenen än en gång förändrades och en återgång skedde till 1844 års system? Vi kunna ryggt försäkra att vi då icke skulle blifva le sista som deltogo i lofsången, liksom vi då ingalunda skulle förvåna oss öfver att Sv. Tidn. under ett sådant förhållande intoge oppositionens bänk och anställde sina jemförelser mellan förr och nu,