utmärker vårt politiska presterskap, under skenet af ett innerligt förbund med konungamakten, hvars sanna intresse den likväl undergräfver, lyckats beröfva den svenska församlingen en stor del af den sjelfständighet och det oberoende, som med rätta tillkommer henne såsom en protestantisk, så har hon likväl icke ännu förlorat medvetandet deraf, att det är hon, församlingen, och icke presterskapet, som egentligen utgör kyrkan, att presten är kyrkans, d. v. s. församlingens tjenare, icke hennes herre, och att han väl är den af henne såsom ordets predikare och nådemedlens förvaltare antagne läraren, hvars råd och. förmanirgar hon mä höra och äfven pröfvå, men att presten hvarken är någon medlare emellan Gud och församlingens medlemmar, eller i och genom invigningen till sitt embete blifvit utrustad med några högre gåfvo:, än dem han redan förut och oberoende deraf hade fått af allas Vår Herre. Men om han också icke genom invigningen till prestembetet, eller ens till sjelfva biskopsembetet, fått några högre gåfvor ofvanifrån, så vittnar dock en alldaglig erfarenhet, att han i de alldraflesta fall genom eller rättare efter denna invigning — den ena likaväl som den andra — undergår en märkbar förändring. Vi kunna icke bättre och kortare uttrycka beskaftenheten af denna förändring, än då vi säga, att han nu känner sig såsom medlem af ett stånd och att detta stånd är presteståndet. — Det vill säga: just det stånd, som genom den egna arten af sin verksamhet likasom: genom den egna uppfattningen af sina fördelar, genom detsamma egna anspråk och föreställningssätt, genom egna vanor och fördomar, genom sjelfva missförhållandet emellan kallets höghet och förmågans ringhet, emellan bördan af åtagna heligt besvurna pligter och möjligheten för en fattig syndig menniska att dem uppfylla, måste känna sig skarpare än hvilket som helst annat stånd afsöndradt från samhällets öfriga medlemmar, från hvilka det dessutoni äfven, likasom till en ständig påminnelse om denna afsöndring, skiljer sig genom en egen drägt, icke blott under embetets utöfning, utan äfven uti hvardagslifvets umgänge — ett bruk, som (i förbigående sagdt) icke finnes hos något annat protestantiskt presterskap, än det svenska. Hvem har ej redan inom kretsen af sin egen erfarenhet varit i tillfälle att iakttaga den inflytelse, som dessa och ännu flera andra omständigheter utöfva, för utbildande och ständigt fortplantande hos presterskapets medlemmar af denna egna ståndsanda, som i så hög grad utmärker detta stånd, och som så ofta, kanske mången gång omedvetet, småningom beröfvar den inträdande medlemmen den öfvertygelsens och handlingssättets sjelfständighet, som måhända förut tillhört honoin, för att uti alla hans beröringar med det öfriga samhället göra honom, framför allt annat, till en kämpe för ståndet och för dess fördelar. Kan det nu i allmänhet vara önskvärdt, att ledamöter af ett så beskaffadt stånd kallas till föredragande hos konungen för de ärenden, som på intet sätt kunna anses såsom deras stånds enskilta, utan som framför allt äro kyrkans, d. v. s. församlingens, menigheternas, hvilkas bästa, långt ifrån att sammanfalla med presterskapets, såsom detta af ståndsandan uppfattas, tvärtom ofta nog kan råka i strid dermed? Vi tro, att hvarje fördomsfri och opartisk betraktare af ställningen, såväl på ena.sidan inom kyrkan, som på andra sidan inom det borgerliga samhällets styrelse, skall lika med oss besvara denna fråga med ett bestämdt nej. Men, säger man, alla prester äro icke så beskaffade; undantag finnas; man uppsöke sådana. Det är sannt, att sådana hedrande undantag finnas, och vi äro långt ifrån att med ofvanstående teckning af den presterliga ståndsandans vanliga verkningar hafva velat skära l. alla öfver en kam, till den grad, att vil skulle förneka dessa. Men undantagen äro : beklagligen icke de, som åtnjuta ståndsbrödernas förtroende. Och naturligtvis; just emedan de äro undantag. Men om konungen väljer en prest till föredragande och till ledamot af sitt statsråd, så lärer detta väl egentligen ske just för att tillfredsställa majorite-: ten inom presteståndet. Och det: är klart, att de ta ändamål helt och hållet skulle förfelas, om konungen vände sig till någon af de få undantag, som utgöra minoriteten inom detta stånd. Ty erfarenheten lärer nogsamt, att den prelatensiska förbittringen är ännu vida större mot en liberal prest, än mot en liberal lekman. Men sakkännedomen? Hvilken annan än en prest kan hafva nödig sakkunskap att beandla kyrkliga ärenden? — Ingenting kan vara mera falskt än den förutsättning hvarpå ett sådant antagande hvilar. Det äricketeologiska studier och större eller mindre lärdom uti dogmatiken och kättarehistorierna, som kräfvas hos chefen för ecklesiastikdepartementet uti ett protestantiskt land. Vi hade så när sagt, att de på denna plats äro hellre vådliga. än önskliga; ty de innebära så lätt en frestelse för regeringsmakten att blanda sig uti hvad henne icke tillhör och att, under bemödandet att hämma hvarje friare lifsyttring inom kyrkan, ännu ytterligare utvidga och missbruka denna ceesaropapism, detta ungliga påfvedöme, hvaraf vi redan hafva mer än nog inom den svenska församlingen, och på hvars ensidiga fasthållande i förbund med det statskyrkliga presterskapet sjelfva a RA SS sett något skönare än dm handsekreter. och I