För en sådan lycka gifves inga ord,, ut-
ropade Alexis, i det han tryckte prinsessan
fötter till sitt bröst och kysste dem.
Således skall du alltid blifva stum af pur
lycka, frågade prinsessan skrattande, och al-
drig säga mig att du älskar mig?; Så ären
männer alla! J höljen er uti ett beqvämt stilla-
tigande och viljen inbilla oss arma , w..wvr,
att det är era känslors öfvermått som tor-
stummar er. I detta ögonblick öppnade en
lakej sagta dörren och vinkade åt kammar-
herren Woronzow.
Hvad är det, Woronzow ? frågade prinses-
san, i det hon helt obekymrad om lakejens
närvaro lekte med den knäböjande Razumov-
skys långa svarta lockar.
En inbjudning till regen n n Annas hof-
bal, som hon skall gifva om fjorton dagar,
svarade Woronzow.
Ah, vår goda frände är så nådig att er-
inra sig oss,, sade prinsessan dystert. pDet
blir troligen en lysande fest, då vi så långt
förut blifva inbjudna. Huru ledsamt att jag
icke kan vara närvarande. dervid!
Och hvarför icke, om denna fråga är mig
tillåten, prinsessa? sade Woronzow.
Hvarföre,, suckade Elisabeth. Fråga er
för hos min kammarfru; hon kan säga er,
att prinsessan Elisabeth, czar Peter den stores
dotter, för närvarande icke äger en enda drägt
nog präktig, för att utan blygsel visa sig på
regentinnans bal.
Svilken drägt du än må bära, så förblif-
ver du alltid präktig, ty din skönhet öfver-
gjuter hvarje klädnad liksom med en gloria
utropade: Alexis passioneradt.
Detta var ett smicker, helt och hållet i
Elisabeths smak.
Menar du det, smickrare? frågade Elisa-
beth leende. Nåväl, jag vill en gång tro
dina ord och antaga att prinsessan Elisabeth,
äfven utan praktklädnad kan vara skön. Vi
emottaga alltså bjudningen. Woronzow, anmäl
det till regentinnans bud, Men, — sorgligt
och förödmjukande är det ändåp, fortfor Eli-
sabeth efter en paus, hvarunder ett mörkt