Hurudana dessa sednare äro kan man bäst badömay,
då man erfar att för nägra exemplar af Handelstid-
ningen, som under ärets lopp afgätt till England,
hafva abonnenterna nödgats erlägga 99 rdr 17 sk. rgs
i postarfvode för året för hvarje exemplar, under ået
danska tidningar annonsera att de emottaga prenu-
meration I England mot ett postarfvode af 4!7, rbd,
d. v. s. 9 rår sv. mynt.
Betånker man nu att det i England gifves en
mängd affärsmän, för hvilka det vore af vigt att er-
hälla svenska tidningar, oberäknadt alla landsmän,
för hvilka det kunde vara kärt att erhälla nägra un-
derrättelser från fäderneslandet, så må man i san-
ning bäpna öfver den svenska regeringens och post-
styrelsens försummelse i cetta fall. Och hvad kan-
ske är ännu värre: postarfvodet till Norge är hälfteu
af ofvannämnda till England, d. v. s. uppgår till 50
rår rgs pr år för hvarje exemplar af tidningen (?)
ee
Svenska Tidningen för i morse innehåller
åtskilliga betraktelser i anledning af våra ar-
tiklar: Riddarhuset förr och nuw, men syn-
nerligast uppsatsen i tordagsbladet: den
gamla oppositionen,. Naturligtvis kommer
icke ens ett försök i fråga att vederlägga
de förra uppsatserna. Dertill förklarar man
sig sakna tid och utrymme, ehuru man
ändå icke drager i betänkande att der-
om fälla det allmänna omdöme, att de äro
skefva och ensidiga. Vid den sednare ar-
tikeln uppehåller man sig något omständligare
och genmäler på de deri framkastade frågorna,
att Svenska Tidningen derom saknar när-
mare kännedom och således ej ens kan ve-
derlägga de gjorda uppgifterna, med tillägg
att om de verkligen ega grund, sådant skulle
vara ganska illa,, samt att det är möjligt
att något häraf är sannt, ehuru det förundrar
Svenska Tidningen att icke rättelse då sökes
hos konungen sjelf; erkännande Svenska Tid-
ningen att af det uppgifna äfven hon hört,
att konseljer nu på en tid mera sällan hållas,
att angelägna föredragningar blifvit uppskjutna,
samt att underskrifter försenats, hvilket hon
dock förmodat ega grund i tillfälliga förhål-
landen.
Dessa Svenska Tidningens medgifvanden
utgöra, som läsaren finner, allt hvad man i
hennes ställning kan fordra, och vi hålla henne
derför räkning äfvensom vi, lika med henne,
beklaga att rättelse i det anmärkta icke sö-
kes, hos den som vederbör. . Sådant Järer
emellertid icke kunna ske å Aftonbladets sida
på annat sätt än i form af frågor eller anmärk-
ningar, då vi icke hafva den lyckan att kunna
på enskild väg och personligen framställa
våra önskningar eller nedlägga våra bekym-
mer hos den eller dem af hvilka rättelsen
beror.
Hufvudsumman af Svenska Tidningens ar-
tikel är likväl en svårmodig utgjutelse der-
öfver, att missnöjet med det närvarande skulle
förtaga minnet af det föregående, af hvad
man sjelf sagt, sett och hört, ursäkta hvad
som förr var oförlåtligt, se förtjenst uti hvad
som förr var fel, finna hvitt hvad som förr
var svart — och detta af desamma, som ifri-
gast sprungo med hatten af och hurrade 1844.,
Härom vore ganska mycket att säga, som
en också torde blifva sagdt under fort-
möjng.. började artikeln om den gamla-
gången af aex . Eryarande inskränka vi
oppositionen. För uu varande Afton-
oss til! den erinran, att det un. — Aat före.
bladets redaktion hvarken deltagit 1 us. — -
gående klandret eller berömmet af den gamla
regimen, ej-hellet-hurrat och tagit af sig hat
ten för det ombyte som skedde 1844. Vi
hade då ännu icke inträdt inom publicitetens
skrank och ämna således ej heller ikläda oss
någon solidarisk ansvarighet för pressens åt-
göranden i detta hänseende. Att man i öfrigt
ser det förflutna med andra ögon än det när-
varande, är visst ingen ny erfarenhet; det är
tvärtom hela historiens och bör således icke
väcka någons förvåning. För vår del före-
ställa vi oss likväl att publicisten, åtminstone
då hans verksamhet inskränkes till en tidning,
hufvudsakligen är skyldig att låta det närva-
rande framträda i sin sanna gestalt, och att
han för sådant ändamål är fullt berättigad att
anställa en jemförelse mellan detta och det
förflutna.
När vi dessutom i nu förevarande fall upp-
dragit en parallel i viss mån mellan det gamla
styrelsesättet och det nuvarande, hafva vien-
dast troget följt sanningen, så vidt vi varit i
tillfälle att inhemta densamma, utan att vi
derföre egnat några öfverdrifna loford åt den
förra eller uttalat vårt obetingade gillande
deraf. Det är således icke vår utan sannin-
gens skull, om jemförelsen utfaller mindre
fördelaktigt.
När man dessutom ur historisk synpunkt
bedömmer förre konungens regering,, så lärer
man väl också få tagai betraktande de många
särskilda omständigheter, som då lågo i vä-
gen för en sann utveckling af det konstitu-
tionela regeringssättet, under en konung, fo-
strad i ett främmande land, under militär-
despotismens spira, obekant med vårt språk,
våra lagar och i många hänseenden egna för-
hållanden, samt slutligen omstrålad af äro-
rika bragders glans. Historien kan icke af
honom billigtvis fordra så mycket, zom om han
varit uppfostrad under ett lagbundet statsskick,
med fullständiga insigter och en noggrann
kännedom om Sverges folk, lagar och alla
förhållanden. Om man således äfven mot
Carl Johans regering kunde med skäl erinra,
att den icke -var så konstitutionel som vår
författning bjuder, och om än det fördenskull
var den dåvarande oppositionens pligt attder-
emot framställa vigtiga anmärkningar, så må-
ste likväl det historiska omdömet väsent-
ligen mildras med hänseende till ofvannämnde
Rn nn mn a a
nöjdt, ah, huru herrligt af eder konung att
han just i dag och icke fjorton dagar se-
hRara anda min NAaccn mwrtktima alnar Jan