sabeth. Huru kan en stor och mägtig na-
tions sändebud komma derhän, att bönfalla
om en nåd hos den förskjutna och bortglömda
prinsessan Elisabeth !,
I min höge konungs namn kommer jag
för att bedja om denna nåd,, sade ma kisen
högtidligt.
Nå, vid Gud, när ni talar allvarsamt, då
kan jag blott svara er att det gör mig myc-
ket lycklig, om jag kan uppfylla någon bön,
som er höge konung eller ni, herr markis,
behagar ställa till mig.,
Jag vågar alltså att på denna er namns-
dag lägga min konungs små skänker för era
fötter,, utropade franska sändebudet och gaf
lakejen en vink att öppna locken och ställa
lådorna för Elisabeth.
Det är blott småsaker,, fortfor han, By8-
selsatt att upptaga lådornas innebåll, osmåsa-
ker utan värde men kanhända angenäma,
emedan de äro helt nya, och ännu icke burna
af något fruntimmer i Paris utom drottningen
och madame.n
Denna mantel af Valencienner-spetsars,
sade markisen, i det han utvecklade en utom-
ordentligt fin spetsväfnad för prinsessan,
denna mantel sänder drottningen den höga
prinsessan Elisabeth. Det finnes blott två
sådana förfärdigade, och hennes majestät har
strängt befallt, att det icke får väfvas nå-
gon af samma mönster och finhet.n
Prinsessans ögon glänste af förtjusning.
Liksom ett nygirigt barn hoppade hon ifrån
den ena lådan till den andra. Och verkeligen
funnos der äfven ganska dyrbara och utsökt
smakfulla saker, såsom guldstickade sam-
metsklädningar, lätta flors- och spetstyger,
hattar och hufvudprydnader af en tjusande
sirlighet.
Elisabeth mönstrade och beundrade allt,
klappade händerna af förnöjelse, när någon
af de kostbara skänkerna särdeles behagade
henne, och ropade Alexis, Grinstein och Wo-
ronzow att dela hennes glädje och beundran.
Nu skall det blifva mig en triumf att be-
vista regentinnans bal, sade Elisabeth för-