konungamakten otvifvelaktigt i vårt land har mera utsigt att förlora än att vinna. Pen sakkännedom, som behöfves på den ifrågavarande platsen, hvad de kyrkliga ärendena angår, rörer hufvudsakligen församlingarnes såväl som presterskapets yttre rättsförhållanden, och bör, i förening med nödigt oberoende af en förd rflig och all sjelfständigh-t qväfvande ståndsanda, med vida större sannolikhet kunna finnas hos en lagfaren lekman, än hos en prest, vore han än både prost och teologie doktor, och sjelfskrifven biskopskandidat. För öfrigt är det icke hos de högsta cheferna, söm sakkännedom uti allt hvad som bör till de underordnade tjensternas fordringar behöfver finnas. Olycklig eljest hvarje chef för ecklesiastikdepartementet, om så vore! Med samma skäl, som man hos honom vill förutsätta presterliga studier, skulle man eljest då äfven af honom böra fordra medicinska, och icke blott dessa, utan öfverhufvud alla de studier, som höra till universiteternas samtliga fyra fakulteter, det vill med ett ord säga ungefär summan af allt menskligt vetande. Men omöjligheten deraf bevisar bäst orimligheten af en sådan fordran. Erfarenboten har dessutom äfven redan lärt oss, att det hvarken är teologien eller ens lärdomen öfverhufvud, som gifver de bästa cheferna för det departement, hvarunder likväl bådas idkare höra. Man kaste blott en blick tillbaka, och man skall kanske finna, att den chef för ecklesiastikdepartementet, som under de sistförflutna tjugu åren lemnat de vackraste minnena från sin förvaltningstid, hvarken var en prest, ehuru vi haft tvenne sådana under denna I tid, eller en vetenskapsman, ehuru vi äfven haft tvenne sådana, utan förunderligt nog en f. d. militär. Om det ofvan sagda gäller redan om de kyrkliga ärendenas behandling, huru mycket mera om alla öfriga angelägenheter, som höra under I ecklesiastikdepartementets förvaltning! Eller huru vill man vänta några kraftigare åtgärder till den offentliga undervisningens förbättring från det stånd, ifrån hvilket ännu alltid det häftigaste motståndet utgår såväl emot de högre läroverkens utveckling uti en tidsenlig anda, som emot folkskolornas lyftning till något annat än blott innanläsningsoch katekes-skolor? Huru vänta en fördomsfri behandling i högsta instansen af sundhetsvårdens och öfverhufvud det mer eller mindre ecklesiastika kommunalväsendets angelägenheter från det håll, der man ena dagen å sockenstämmor uppmanar menigheterna till ett lika okristligt som oförståndigt spärrningssystem emot en gängse farsot, och en annan dag inom sjelfva riksförsamlingen förklarar för ett angrepp mot det heliga,, om det blott sättes 1 fråga, att möjligen äfven en förståndig lekman skulle kunna vara ordförande på sockenstämma vid öfverläggningar om församlingens verldsliga angelägenheter? Bland de flera vigtiga organisationsfrågor. som komma att fordra den nya föredragandens handläggning, är äfven den nu efte långvarig hvila af rikets ständer ånyo upptagna frågan om bildande af ett ecklesiastikkollegium med blandad sammansättning a: både prester och lekmän. När man erinra sig, med hvilken häftighet biskoparne motsatte sig detta förslag, när det första. gånger redan af den store Gustaf IL Adolf framställdes, huru de hotade med ingenting mindr: än Guds misshag, om verldsliga personer, finge någon befattning med hvad de ansågo uteslutande böra tillhöra det andliga embetet, huru saken just i följd af detta motstånd både då föll och äfven flera gånger sedermera, när den blifvit ånyo upptagen, hittills alltid måst utan påföljd åter nedläggas; när man vidare ser, huru vid den nyss förflutna riksdagen presteståndet icke allenast var det enda stånd, som äfven nu motsatte sig förslaget, att rikets ständer skulle ingå till konungen med en skrifvelse i detta ämne, utan äfven vid öfverläggningen derom utmärkte sig genom en diskussion, uppfylld af den hejdlösaste bitterhet emot presidenten von Hartmansdorff, som dock i rent konservativ syftning hade väckt motionen, samt späckad med omisskänneliga uttryck af samma hierarkiska anda, ådagaläggande att vår tids prelater icke gifva 1600-talets stort efter i anspråk, om de också lyckligtvis icke mera likna dem i makt och anseende, och såsom följd deraf uti fruktansvärdhet för konungamakten, — huru vill man hoppas, att en föredragande, utgången från detta stånds majoritet och ledi af en sådan ståndsanda, skall inom konungens rådkammare åt denna vigtiga fråga bereda en så beskaffad lösning, som omtankan om den fosterländska bildningens framtid borde kräfva? Vi skulle härtill kunna lägga flera andra frågor af mer eller mindre framstående vigt, hvilka, sedan de blifvit försummade af föregående ecklesiastikministrar, af dessa lemnats I ett med hvarje nytt ombyte växande arf åt den nu väntade efterträdaren; såsom t. ex. det hvilande kyrkolagsförslaget, hvilket väl egentligen tillhör justitieministerns föredragning, men hvars upptagande till behandling och bedömande hos regeringen väl ändå till en hufvudsaklig del måste komma att bero ifven på ecklesiastikministern; — vidare regleandet af presterskapets aflöningssätt åtminstone genom konventioners befordrande, på sätt rikets ständer längesedan, men nästan atan all synbar påföljd, begärt; — ett på en gång förnuftigare oeh kristligare behandlingsASAT NA: Ana nen Ad, bg Qr MM Ö mm —om AA Am AA TRA MD MMA MA mt IN AA Vv pd AA FO För en sådan lycka gifves inga ord,, utn opade Alexis, i det han tryckte prinsessan j ötter till sitt bröst och kysste dem. d Således skall du alltid blifva stum af purg