konungamakten otvifvelaktigt i vårt land har
mera utsigt att förlora än att vinna.
Pen sakkännedom, som behöfves på den ifrå-
gavarande platsen, hvad de kyrkliga ärendena
angår, rörer hufvudsakligen församlingarnes
såväl som presterskapets yttre rättsförhållan-
den, och bör, i förening med nödigt obero-
ende af en förd rflig och all sjelfständigh-t
qväfvande ståndsanda, med vida större san-
nolikhet kunna finnas hos en lagfaren lekman,
än hos en prest, vore han än både prost och
teologie doktor, och sjelfskrifven biskopskan-
didat.
För öfrigt är det icke hos de högsta che-
ferna, söm sakkännedom uti allt hvad som
bör till de underordnade tjensternas fordrin-
gar behöfver finnas. Olycklig eljest hvarje
chef för ecklesiastikdepartementet, om så vore!
Med samma skäl, som man hos honom vill
förutsätta presterliga studier, skulle man el-
jest då äfven af honom böra fordra medicin-
ska, och icke blott dessa, utan öfverhufvud
alla de studier, som höra till universiteternas
samtliga fyra fakulteter, det vill med ett ord
säga ungefär summan af allt menskligt ve-
tande. Men omöjligheten deraf bevisar bäst
orimligheten af en sådan fordran. Erfaren-
boten har dessutom äfven redan lärt oss, att
det hvarken är teologien eller ens lärdomen
öfverhufvud, som gifver de bästa cheferna för
det departement, hvarunder likväl bådas id-
kare höra. Man kaste blott en blick tillbaka,
och man skall kanske finna, att den chef för
ecklesiastikdepartementet, som under de sist-
förflutna tjugu åren lemnat de vackraste min-
nena från sin förvaltningstid, hvarken var en
prest, ehuru vi haft tvenne sådana under denna I
tid, eller en vetenskapsman, ehuru vi äfven
haft tvenne sådana, utan förunderligt nog en
f. d. militär.
Om det ofvan sagda gäller redan om de kyrk-
liga ärendenas behandling, huru mycket mera
om alla öfriga angelägenheter, som höra under I
ecklesiastikdepartementets förvaltning! Eller
huru vill man vänta några kraftigare åtgärder
till den offentliga undervisningens förbättring
från det stånd, ifrån hvilket ännu alltid det
häftigaste motståndet utgår såväl emot de hö-
gre läroverkens utveckling uti en tidsenlig
anda, som emot folkskolornas lyftning till
något annat än blott innanläsnings- och ka-
tekes-skolor? Huru vänta en fördomsfri be-
handling i högsta instansen af sundhetsvår-
dens och öfverhufvud det mer eller mindre
ecklesiastika kommunalväsendets angelägen-
heter från det håll, der man ena dagen å
sockenstämmor uppmanar menigheterna till ett
lika okristligt som oförståndigt spärrningssy-
stem emot en gängse farsot, och en annan
dag inom sjelfva riksförsamlingen förklarar
för ett angrepp mot det heliga,, om det
blott sättes 1 fråga, att möjligen äfven en för-
ståndig lekman skulle kunna vara ordförande
på sockenstämma vid öfverläggningar om för-
samlingens verldsliga angelägenheter?
Bland de flera vigtiga organisationsfrågor.
som komma att fordra den nya föredragan-
dens handläggning, är äfven den nu efte
långvarig hvila af rikets ständer ånyo upp-
tagna frågan om bildande af ett ecklesiastik-
kollegium med blandad sammansättning a:
både prester och lekmän. När man erinra
sig, med hvilken häftighet biskoparne mot-
satte sig detta förslag, när det första. gånger
redan af den store Gustaf IL Adolf framställ-
des, huru de hotade med ingenting mindr:
än Guds misshag, om verldsliga personer,
finge någon befattning med hvad de ansågo
uteslutande böra tillhöra det andliga embetet,
huru saken just i följd af detta motstånd
både då föll och äfven flera gånger seder-
mera, när den blifvit ånyo upptagen, hittills
alltid måst utan påföljd åter nedläggas; när
man vidare ser, huru vid den nyss förflutna
riksdagen presteståndet icke allenast var det
enda stånd, som äfven nu motsatte sig för-
slaget, att rikets ständer skulle ingå till ko-
nungen med en skrifvelse i detta ämne, utan
äfven vid öfverläggningen derom utmärkte sig
genom en diskussion, uppfylld af den hejd-
lösaste bitterhet emot presidenten von Hart-
mansdorff, som dock i rent konservativ syft-
ning hade väckt motionen, samt späckad med
omisskänneliga uttryck af samma hierarkiska
anda, ådagaläggande att vår tids prelater icke
gifva 1600-talets stort efter i anspråk, om de
också lyckligtvis icke mera likna dem i makt
och anseende, och såsom följd deraf uti fruk-
tansvärdhet för konungamakten, — huru vill
man hoppas, att en föredragande, utgången
från detta stånds majoritet och ledi af en så-
dan ståndsanda, skall inom konungens råd-
kammare åt denna vigtiga fråga bereda en så
beskaffad lösning, som omtankan om den
fosterländska bildningens framtid borde kräfva?
Vi skulle härtill kunna lägga flera andra
frågor af mer eller mindre framstående vigt,
hvilka, sedan de blifvit försummade af före-
gående ecklesiastikministrar, af dessa lemnats
I ett med hvarje nytt ombyte växande arf åt
den nu väntade efterträdaren; såsom t. ex.
det hvilande kyrkolagsförslaget, hvilket väl
egentligen tillhör justitieministerns föredrag-
ning, men hvars upptagande till behandling
och bedömande hos regeringen väl ändå till
en hufvudsaklig del måste komma att bero
ifven på ecklesiastikministern; — vidare regle-
andet af presterskapets aflöningssätt åtmin-
stone genom konventioners befordrande, på
sätt rikets ständer längesedan, men nästan
atan all synbar påföljd, begärt; — ett på en
gång förnuftigare oeh kristligare behandlings-
ASAT NA: Ana nen - Ad, bg
Qr MM Ö mm —- om AA Am AA
TRA MD MMA MA mt IN AA Vv pd AA FO
För en sådan lycka gifves inga ord,, ut- n
opade Alexis, i det han tryckte prinsessan j
ötter till sitt bröst och kysste dem. d
Således skall du alltid blifva stum af purg