moln beskuggade hennes eljest ljusa panna,
ja, bedröfligt är det öndå att czear Peters
dotter skall vara så fatiig, att hon icke en
gång kan kläda sig efter sitt stånd. Ack,
huru förödmjukande är icke denna höghet,
då jag icke en gång äger medel att så, som
Jag ville och borde, belöra er, mina vänner,
för er trohet och tillgifvenhet!
Du skall en gång belöna oss, sade Griin-
stein. betydelsefullt. En gång när kejsar-
kronan smyckar ditt sköna hufvud, då skell
ditt ädelmodiga bjerta nog göra det.n
Aterigen den gamla drömmen, sade Eli-
sabeth med en knyck på hufvudet, i det hon
lät sina fingrar ghda genom Razumovskys
lockar. Akta icke på honom, Alexis; han
är en svärmare som drömmer om kejsarkro-
nor, under det jag ingenting annat åstundar
än en balklädmng, för att deri behaga dig,
min vän!
O, du behagar mig alltid, hviskade Alexis,
soch skönast är du, när —
Slutmeningen talade han så sakta att en-
dast prinsessan hörde den.
Du är bra oförskämd, Alexis,, sade hon
leende och kyste honom lätt på pannan. Då
öppnades åter dörren och en lakej syntes på
tröskeln.
Frankrikes sändebud, markis de la Che-
tardie, ber om den nåden att få företräder,
sade han.
Ah, den gode markisen, utropade prin-
sessan, uppresande sig från sin liggande ställ-
ning. För in gesandten, han är oss mycket
välkommen !n
Lakejen öppnade de båda flygeldörrarne,
och åtföljd af flere betjenter, hvilka buro stora
ådor och paketer, inträdde markisen.
Ah, ni kommer alldeles som en modhand-
erska, sade Elisabeth skrattande, i det hon
ned mycket behag gick emot gesandten.
Markisen föll på ett knä och kyste hennes
ramräckta hand.
Jag kommer att bönfalla om en nåd af
len höga prinsessan Elisabeths, sade han.
Ni vill komma mig att blygas,, sade Eli-