sett något skönare än dm handsekreter, och
vi upprepa att vi sett dig.,
Nå ja, j han alla så ofta försäkrat mig,
att jag är den skönaste qvinna i Ryssland,
att jag väl slutligen måste tro det. Men
Alexis är till all lycka en man och således
icke min rival; ni kan således utan fruktan
bekänna att Alexis är den skönaste bland
män. Men huru, afbröt prinsessan, då den
unge sångaren hastigt sprang upp och med
en misslynt rörelse lade bort zittran, du sjun-
ger icke mer, Alexis?
Nej, svarade den unge mannen trotsigt,
jag sjunger icke mer, ty prinsessan hör ej
mera på mig!l
Se der den otacksåmmep, utropade prin-
sessan med ett tjusande leende, alla mina
tankar vore sysselsatta med honom, och han
vågar beklaga sig! Du är en förbrytare som
förtjenar straff. Kom hit till mig, Alexis,
kyss knäböjande min hand och bed om till-
gift, du lastare!
pa PDet är ett straff, för hvilket jag må tacka
englarne, ropade Alexis, i det han nedka-
stade sig för prinsessan och tryckte hennes
händer till sina läppar. Ack, gifve Gud,
utt jag ofta förtjente sådana straff !
Viil du heldre blifva straffad än belöna d?
rågade Elisabeth, nedlutande sig och ömt
oetraktande honom.
Hon älskar honom, hviskade Grinstein
örat på kammarherren Weronzow. Vid den
vige Guden, hon älskar honom !
Etisabeths fina hörsel uppfattade dessa ord,
och omvändande sig, nickade hon lätt med
itt vackra hufvud och sade: Ja, Grinstein
ar rätt, — hon älskar honom! Önska mig
lUtså lycka, mina vänner, att sjutligen mitt
omma inre. åter en gång är uppfyldt, lyck-
nska mig att jag älskar honom! Ack, det
ifves ingenting heligare, dyrbarare och ljuf-
are än kärleken, och jag säger er att vi
Ivionor endast då äro lyckliga när vi älska;
yckönska mig alltså mina vänner, ty jag äl-
kar, Gud vare lof! Nå, Alexis, hvad säger
u derom ? I