sett något skönare än dm handsekreter, och vi upprepa att vi sett dig., Nå ja, j han alla så ofta försäkrat mig, att jag är den skönaste qvinna i Ryssland, att jag väl slutligen måste tro det. Men Alexis är till all lycka en man och således icke min rival; ni kan således utan fruktan bekänna att Alexis är den skönaste bland män. Men huru, afbröt prinsessan, då den unge sångaren hastigt sprang upp och med en misslynt rörelse lade bort zittran, du sjunger icke mer, Alexis? Nej, svarade den unge mannen trotsigt, jag sjunger icke mer, ty prinsessan hör ej mera på mig!l Se der den otacksåmmep, utropade prinsessan med ett tjusande leende, alla mina tankar vore sysselsatta med honom, och han vågar beklaga sig! Du är en förbrytare som förtjenar straff. Kom hit till mig, Alexis, kyss knäböjande min hand och bed om tillgift, du lastare! pa PDet är ett straff, för hvilket jag må tacka englarne, ropade Alexis, i det han nedkastade sig för prinsessan och tryckte hennes händer till sina läppar. Ack, gifve Gud, utt jag ofta förtjente sådana straff ! Viil du heldre blifva straffad än belöna d? rågade Elisabeth, nedlutande sig och ömt oetraktande honom. Hon älskar honom, hviskade Grinstein örat på kammarherren Weronzow. Vid den vige Guden, hon älskar honom ! Etisabeths fina hörsel uppfattade dessa ord, och omvändande sig, nickade hon lätt med itt vackra hufvud och sade: Ja, Grinstein ar rätt, — hon älskar honom! Önska mig lUtså lycka, mina vänner, att sjutligen mitt omma inre. åter en gång är uppfyldt, lycknska mig att jag älskar honom! Ack, det ifves ingenting heligare, dyrbarare och ljufare än kärleken, och jag säger er att vi Ivionor endast då äro lyckliga när vi älska; yckönska mig alltså mina vänner, ty jag älkar, Gud vare lof! Nå, Alexis, hvad säger u derom ? I