utmärker vårt politiska presterskap, under ske-
net af ett innerligt förbund med konungamak-
ten, hvars sanna intresse den likväl under-
gräfver, lyckats beröfva den svenska försam-
lingen en stor del af den sjelfständighet och
det oberoende, som med rätta tillkommer
henne såsom en protestantisk, så har hon
likväl icke ännu förlorat medvetandet deraf,
att det är hon, församlingen, och icke prester-
skapet, som egentligen utgör kyrkan, att pre-
sten är kyrkans, d. v. s. församlingens tje-
nare, icke hennes herre, och att han väl är
den af henne såsom ordets predikare och nåde-
medlens förvaltare antagne läraren, hvars råd och.
förmanirgar hon mä höra och äfven pröfvå,
men att presten hvarken är någon medlare
emellan Gud och församlingens medlemmar,
eller i och genom invigningen till sitt em-
bete blifvit utrustad med några högre gåfvo:,
än dem han redan förut och oberoende deraf
hade fått af allas Vår Herre.
Men om han också icke genom invignin-
gen till prestembetet, eller ens till sjelfva bi-
skopsembetet, fått några högre gåfvor ofvan-
ifrån, så vittnar dock en alldaglig erfarenhet,
att han i de alldraflesta fall genom eller rät-
tare efter denna invigning — den ena lika-
väl som den andra — undergår en märkbar
förändring. Vi kunna icke bättre och kortare
uttrycka beskaftenheten af denna förändring,
än då vi säga, att han nu känner sig såsom
medlem af ett stånd och att detta stånd är
presteståndet. — Det vill säga: just det stånd,
som genom den egna arten af sin verksam-
het likasom: genom den egna uppfattningen
af sina fördelar, genom detsamma egna an-
språk och föreställningssätt, genom egna va-
nor och fördomar, genom sjelfva missförhål-
landet emellan kallets höghet och förmågans
ringhet, emellan bördan af åtagna heligt be-
svurna pligter och möjligheten för en fattig
syndig menniska att dem uppfylla, måste
känna sig skarpare än hvilket som helst an-
nat stånd afsöndradt från samhällets öfriga
medlemmar, från hvilka det dessutoni äfven,
likasom till en ständig påminnelse om denna
afsöndring, skiljer sig genom en egen drägt,
icke blott under embetets utöfning, utan äfven
uti hvardagslifvets umgänge — ett bruk, som
(i förbigående sagdt) icke finnes hos något
annat protestantiskt presterskap, än det sven-
ska. Hvem har ej redan inom kretsen af sin
egen erfarenhet varit i tillfälle att iakttaga
den inflytelse, som dessa och ännu flera an-
dra omständigheter utöfva, för utbildande och
ständigt fortplantande hos presterskapets med-
lemmar af denna egna ståndsanda, som i så
hög grad utmärker detta stånd, och som så
ofta, kanske mången gång omedvetet, små-
ningom beröfvar den inträdande medlemmen
den öfvertygelsens och handlingssättets sjelf-
ständighet, som måhända förut tillhört honoin,
för att uti alla hans beröringar med det öf-
riga samhället göra honom, framför allt an-
nat, till en kämpe för ståndet och för dess
fördelar.
Kan det nu i allmänhet vara önskvärdt, att
ledamöter af ett så beskaffadt stånd kallas till
föredragande hos konungen för de ärenden,
som på intet sätt kunna anses såsom deras
stånds enskilta, utan som framför allt äro
kyrkans, d. v. s. församlingens, menigheter-
nas, hvilkas bästa, långt ifrån att samman-
falla med presterskapets, såsom detta af stånds-
andan uppfattas, tvärtom ofta nog kan råka
i strid dermed? Vi tro, att hvarje fördoms-
fri och opartisk betraktare af ställningen, så-
väl på ena.sidan inom kyrkan, som på an-
dra sidan inom det borgerliga samhällets sty-
relse, skall lika med oss besvara denna fråga
med ett bestämdt nej.
Men, säger man, alla prester äro icke så
beskaffade; undantag finnas; man uppsöke så-
dana. Det är sannt, att sådana hedrande un-
dantag finnas, och vi äro långt ifrån att med
ofvanstående teckning af den presterliga stånds-
andans vanliga verkningar hafva velat skära l.
alla öfver en kam, till den grad, att vil
skulle förneka dessa. Men undantagen äro :
beklagligen icke de, som åtnjuta ståndsbrö-
dernas förtroende. Och naturligtvis; just eme-
dan de äro undantag. Men om konungen väl-
jer en prest till föredragande och till leda-
mot af sitt statsråd, så lärer detta väl egent-
ligen ske just för att tillfredsställa majorite-:
ten inom presteståndet. Och det: är klart, att
de ta ändamål helt och hållet skulle förfelas,
om konungen vände sig till någon af de få
undantag, som utgöra minoriteten inom detta
stånd. Ty erfarenheten lärer nogsamt, att den
prelatensiska förbittringen är ännu vida större
mot en liberal prest, än mot en liberal lekman.
Men sakkännedomen? Hvilken annan än en
prest kan hafva nödig sakkunskap att be-
andla kyrkliga ärenden? — Ingenting kan
vara mera falskt än den förutsättning hvarpå
ett sådant antagande hvilar. Det äricketeo-
logiska studier och större eller mindre lär-
dom uti dogmatiken och kättarehistorierna,
som kräfvas hos chefen för ecklesiastikdepar-
tementet uti ett protestantiskt land. Vi hade
så när sagt, att de på denna plats äro hellre
vådliga. än önskliga; ty de innebära så lätt
en frestelse för regeringsmakten att blanda
sig uti hvad henne icke tillhör och att, un-
der bemödandet att hämma hvarje friare lifs-
yttring inom kyrkan, ännu ytterligare utvid-
ga och missbruka denna ceesaropapism, detta
ungliga påfvedöme, hvaraf vi redan hafva
mer än nog inom den svenska församlingen,
och på hvars ensidiga fasthållande i förbund
med det statskyrkliga presterskapet sjelfva
a RA SS
sett något skönare än dm handsekreter. och I