SJETTE KAPITLET.
: JULIA von MENGDEN.
Skön var hon, denna Anna Leopoldowna,
hvars bjerta kläppade af passionens eld vid
tanken på det föremål hon afgudiskt tillbad.
Dörren gick sakta upp och en ung flicka
tittade leende in och nickade förtroligt med
hufvudet.
Ah, är det du, min Julia ! utropade prinses-
san, som öppnade sina armar och tryckte
henne till sitt hjerta. Kom, låt mig kyssa
dig, och inbilla mig, att det är honom jag
båller i mina armar! Ack, hvad vore väl
denma stackars Anna Leopoldowna utan-sin
dyra väninna Julia von Mengden!
Och i det hon -slöt favoriten i sin famn,
fortfor hon:
Berätta mig nmw något, Julia! Prata litet,
låt mig höra någraaf dina små näpna; lustiga
historier. Det skall förströ mig och låta den
långa timman tills han kommer hastigare för-
svinna.n
Julia skakade skälmaktigt och med komiskt
allvar sitt vackra hufvud, och ganska: skick-
ligt och -omisskänneligt efterhärmande prins
Uhlichs något nasala, hesa röst, sade hon:
Ers durchlaucht förgäter att: hon är re-
gentinna och i den höga kejserliga skrikhal-
sehg och sonens: namn bör hålla regerings-
tömmaärna, alldenstund hans kejserliga nåde
änn hvilar i lindan och ännu ej är skicklig
att befatta sig med statens angelägenheter.
Anna utbrast i ett hjertligt åkratt och klap-
påde i sina små med briljantringar prydda
händer.
Det är förträffligto, sade hon. Du spelsr
makalöst min glorvyrdige herr gemål! Det
är, som hörde och såg man honom lifslef-
vande. Ack, jag önskade att han blott nå-