SJETTE KAPITLET. : JULIA von MENGDEN. Skön var hon, denna Anna Leopoldowna, hvars bjerta kläppade af passionens eld vid tanken på det föremål hon afgudiskt tillbad. Dörren gick sakta upp och en ung flicka tittade leende in och nickade förtroligt med hufvudet. Ah, är det du, min Julia ! utropade prinsessan, som öppnade sina armar och tryckte henne till sitt hjerta. Kom, låt mig kyssa dig, och inbilla mig, att det är honom jag båller i mina armar! Ack, hvad vore väl denma stackars Anna Leopoldowna utan-sin dyra väninna Julia von Mengden! Och i det hon -slöt favoriten i sin famn, fortfor hon: Berätta mig nmw något, Julia! Prata litet, låt mig höra någraaf dina små näpna; lustiga historier. Det skall förströ mig och låta den långa timman tills han kommer hastigare försvinna.n Julia skakade skälmaktigt och med komiskt allvar sitt vackra hufvud, och ganska: skickligt och -omisskänneligt efterhärmande prins Uhlichs något nasala, hesa röst, sade hon: Ers durchlaucht förgäter att: hon är regentinna och i den höga kejserliga skrikhalsehg och sonens: namn bör hålla regeringstömmaärna, alldenstund hans kejserliga nåde änn hvilar i lindan och ännu ej är skicklig att befatta sig med statens angelägenheter. Anna utbrast i ett hjertligt åkratt och klappåde i sina små med briljantringar prydda händer. Det är förträffligto, sade hon. Du spelsr makalöst min glorvyrdige herr gemål! Det är, som hörde och såg man honom lifslefvande. Ack, jag önskade att han blott nå