förhand saknar kännedom, innan den öfverraskas af herrskareordet: sic volo, sic jubeo? Om, med undantag af generaladjutanterna för armeen och flottan, och måhända expeditionschefen i utrikes kabinettet, någon af ministrarne kallas till enskilda konferenser eller öfverläggningar om något vigtigt regeringsärende? Om deremot sådant icke sker med behagliga personer utom rådet, hvilka till och med anlitas vid uppgörande af de nådiga förslagen? Om det vidare saknar exempel att, sedan konseljen efter mogen öfverläggning enhälligt aftålat att föreslå konungen något beslut, ett det kollektiva rådslaget alldeles motsatt resultat efter ärendets ajournering uppkommit, dikteradt af: den allra högsta viljan, men i protokollet ändock upptecknadt såsom statsrådets underdåniga tillstyrkande, eller i allra värsta fall såsom ett dissentierande råd från några ledamöter, hvartill denna vilja anslutit sig? Om icke detta kan vara anledningen att, enligt hvad det berättas från konstitutionsutskottet, protokollen öfver statsrådets förhandlingar nuförtiden äro så torra och magra som ett register och icke, såsom fordom, röja spår till en diskussion eller ens en deliberation, om än någon gång till en reservation? Om man på ministerens tillstyrkande låtit afgifva propositioner, hvilkas afslag man likväl sjelf sedermera på enskild väg förberedt? Om man nuförtiden fördrager någon allvarsam motsägelse, såvida man icke möjligen genom eftergifvenheter får tillfälle att visa sig mera behaglig inför opinionen än rådgifvarne, uti någon fråga der man tror den allmänna meningen allt för fast och fruktansvärd, såsom t. ex. i tullfrågan, då man ur en ganska berömvärd och klok synpunkt genast är tillreds at öfvergifva sina ministrar, men ickedestomindre anser det fullkomligen likgiltigt att rubba dem från deras platser? Om man ser eller utmärker rikets högsta civila embetsmän, utom i konseljen, vid andra tillfällen än när ceremonielet eller etiketten sådant bjuder, då deremot både audienssalen och de kungliga salongerna vid alla tillfällen stå öppna för en hel svärm adjutanter, hofmän, junkrar o. a.; som i underdånighet få aflägga sinuppvaktning under det departementscheferna understundom få i veckor, ja i månader, vänta på föredragningen af angelägna, ja riksvigtiga regeringsärenden? m. m. Må Svenska Tidningen jemföra ministerens ställning förr och nu; och hon skall äfven finna ordet till gåtan, hvarföre man mu kan göra opposition mot ministeren och alldes icke anses skoningslös, utan möjligen stå ganska väl — kanske tillochmed, såvida man vill anlägga ett stämholländeri eller något dylikt:som subordinerar under -hr Braunerhjelms förvaltning, blifva kommendör; — då man i gamla tider icke ansågs kunna framställa en anmärkning mot ministeren, utan att den kändes öråt äfven hos monarken och var en säker brevåt på onåd, Utan tvifvel skulle man i den konstitutionela teoriens mening kunna anse den nu inträdda förändringen i viss mån riktig, då regenten derigenom, som sig bör, helt och hållet afsk ljes från det offentliga klandret; men sådant hindrar icke att den politiska kritiken forskar efter orsakerna till detta förhållande och de följder dessa fratöbringas Efter denna metod kan det också lätt förklaras, att man kan byta om ministrar, såsora man ömsar kläder när de äro utslitna eller aflägger dem som på något sätt besvära. Det är samma man, endast med en ny kappa. Men detta är väl ändå ieke meningen med ett konstitutionelt regeringssätt. Och månne det icke just är-yrkandet af en motsatt princip, som anses innefatta den egentligen skoningslöså, oppositionen; månn2 det icke var den oaflåtliga helgd, den gamla oppositionen tillerkände det konstitutionela i vår författning, och det allvar, hvarmed denna princip tillämpades äfven då det blef fråga om att handla och besluta, söm ådrog henne detta hejdlösa klander från hofvets och servilismens .organer;, hvilket icke träffat den sednaste tidens rikådagsopposition, som åtnöjt sig med de stränga ordenm och, när det kommit till sakernay, varit. böjlig som en vidja och villigt aktat på foglaiåt? i Detta om den gamla oppositionens skoöningslöshet,. Beträffande hennes harmp, öfver granskningen af henneg!handlingar, så ha vi ingenstädes deraf rönt något märkbart prof. En annan sak är harmen öfver att beljugas, att se sina motiver nedsudlas och sina afsigter :svärtas — vi förmoda att detta slags harm bör anses rättmätig likaväl hos de liberala som hos de konservativa —, och ur en sådan synpunkt kan väl ingen förundra sig öfver att hr grefve Anckarsvärd icke kunnat stillatigande se den -opposition, deri han utgjort en så framstående personlighet, anfallen på sätt som skett i Svenska Tidningens artiklar. Vi återkomrha härnäst till en fortsatt upplösning af Svenska Tidningens svar till grefve Anckarsvärd, med hvad som dermed bör stälJas i sammanhang. — H. M. Konungen har i dag hållit konselj. c — Stockholms borgerskaps femtio äldste voro sistl. tisdag kallade till magistraten för att öfvervara lottning emellan städerna Halmstad, Hernösand, Wenersborg, Sundsvall, War