på ett vida mindre grannlaga sätt och i en mycket föraktligare ton än den fordna oppositionen, bedömt ministeren,. Eller af hvem har ministeåren blifvit mera hånande bedömd oeh behandlad, än t. ex. af hr J. G. Schwan, i debatten öfver dechargefrågan vid den nyss upplösta riksdagen? Visst icke hvarken af grefve Anckarsvärd eller grefve Schwerin eller hr Petre. Vid hvilket tillfälle och af hvilka äldre oppositiongmän har någon regeringsproposition blifvit till den grad misshandlåd och regeringen så nedsablad af skoningslösa anmärkningar, som vid föredragningen för några månader sedan inom bondeståndet af K. M:ts pröposition angående tryckfriheten? Visst icke hvarken af Anders Danielsson, Hans Jansson eller någön af den gamla fruktade oppositionen. Besynnerligt nog talar man icke stort om de: nuvarande riksdagsoppositionen: man har til och med sagt komplimenter åt den som framträdt mest skoningslöstv, under det man framställer den gamla oppositionen såsom ett riktigt vidunder. Månne icke orsaken härtill just bör sökas deri, att den sednare var långt fruktansvärdare än den förra, och att bakom det s. k. ordsva: let dock stodo män, hvilka icke läto afspisa sig med ord och löften, utan som äfven fordrade någon verklighet att trygga sig vidj? Och sådant lärer väli Svenska Tidningens ögon vara den egentliga dödssynden eller hvad hon kallar det skoningslösa hos en opposition. Förmodligen är det derföre som man så lätt glömt anfallen mot ministeren vid sednaste riksdag, emedan man ändå fått sin vilja fram i de frågor som egentligen lågo om hjertat, någon gång med understöd just af dem som strängast bedömt ministeren. Fördenskull lärer väl Svenska Tidningens mening få tydas på det sätt, att den opposition är skoningslös, som icke ger efter och icke låter tala vid sig, hur mildt den eljest må bedöma personer och handlingar; men att den opposition icke är skoningslös, utan tvärtom ganska aktningsvärd, som, ehuru uppträdande med de svåraste anklagelser och de hårdaste omdömen öfver ministeren,, likväl rför det gäller en eller annan ömtålig fråga, vänder om bladet och låter verka på sig af den oföränderliga viljan, som står öfver ministeren och frågar litet eller intet efter om denna aktas högt eller ringa. Så var det likväl icke förr. Konung Carl Johan kallade visserligen sina ministar, såsom grefve AnckarsVärd upplyser, för ces messieurs tå (de der herrarne) och kunde-äfven i ett ögonblick af häftighet jemföra dem med sina drängar (valets), men detta vår icke så illa menadt som sagdt; denne konung var ändå alltid särdeles angelägeti att såväl inom embetshierarkien som inför representationen skydda sina ministrar, och fordräde att äfven andra skulle betrakta dem såsom innehafvare af rikets högsta värdighet. Det var då troligen utan exempel att en grefve afi Wetterstedt eller grefve Rosenblad, friherre af Nordin eller grefve Lagerbjelke eller grefve af Ugglas eller grefve Löwenhjelm eller grefve Wirsen eller statsrådet Schwan eller ens en så ung man som frih. Staöl von Holstein den tiden var; sväfvade helt och hållet i okunninghet om konungens tanka i den utrikes såväl som. den inrikes politi ken, eller att de saknade tillträde till hars person för öfverläggning i vigtiga regeringsärenden, eller voro uteslutna från societeten inom bans hof. Carl Johan underlät väl en och annan, gång att följa sina ministrars råd, men han hörde dem likväl alltid och uppmanade dem att i protokollet förvara sina tankar. Mettez au protocole, messieursn var den varliga frasen, som vid sådana tillfällen begagnades, och statsrådets protokoller under denna tid-vitsorda äfven att der då inom konseljen fanns -en diskussion, en öfverläggning, att föreställningar, gjordes af rådgifvarne, ja att konungen sjelf nedlät sig att upptaga invändningarne och i protokollet förvara sina försök till vederläggning deraf. Pä detta sätt var det åtminstone möjligt, att någon sjelfständighet kunde finnas hos den rådgifvande regeringspersonalen, och att det understundom skulle vara besvärligt för den allena beslutande viljan att handla tvärt emot upplysta och förståndiga råd. Det var också i följd deraf naturligt, att konungen vande sig vid och fördrog-en manlig opposition, äfven inom rådkammaren, och att han der be-. traktade sina ministrar långt ifrån endast och allenast : såsom sina drängar, eller biträden för expedierandet af sina beslut. Huru det numera går till, sedan den nya regimen blifvit, som man säger, varm 1 kläderna, vet Svenska Tidningen bättre än vi. Troligen vet hon således: ganska väl huru rådgifvarne för närvarande anses och behandJas af den allenastyrande viljan. Eller månne hon icke t. ex. skulle kunna upplysa om rådgifvarne nu erhålla förtroende af konungens utrikes politik eller förrän i allra sista momangen derom :veta stort mer än hvad som ryktesvis kommer till deras kunskap? Om det icke inträffat att sändebud blifvit nämnda till de vigtigaste beskieckninger, utan att ens utrikesministern dessförinnan blifvit tillfrågad? Om icke landshöfdingar sammaledes blifvit -förordnade, utan att inrikesministern på förhand fått ens en avis om hvilken det nådiga förtroendet tillernades m; m. d.2: Om det saknar exempel, att propositioner framläggas i de ömtåligaste och vigtigaste ämnen, hvarom konseljen på TE a rr Re An EV nr nn han wäntat, biföll Anna med glädje hans bes j