e på nyäret. BLANDADE ÄMNEN. Nyårssång 1853. Ack döden är den värsta björn, Han kräfver lifvet hvarje timma. Bellman. Det gamla äret måste ock I glömskans mörker falla, Och sofver nu liksom en stock; — Så går det med oss alla! I dag än röd, i morgon död Så plägar tysken säga, Men se den tanken är vårt stöd: Det jemnt gått så till väga! Och nya året stiger fram Och lyfter på gardinen, Men pilten synes allvarsam Och dyster tyckes minen. Men nej! han stryker luggen bort Från pannan, obesväradt, Och med ett trontal — prima sort! Ban helsar oförfäradt: Ödmjaka tjenare, fru jord! Hur är det med er helsa? Jag kommer att frän syd till nord, Befria, skydda, frälsa! Ty jag mig gifvit hin uppå Att Sebastopol fälla, Och i Siberiens mörksta vrå En tron ät örnen ställa! Och fri som förr skall Albions ö På haf sitt drakskepp styra, Och Frankrike, den sköna mö Ej fattas mer af yra; Men låta leda sig med fog Af gamla kejsarslägten, Ty tro mig, damen inser nog Att det är bästa drägten. Allt hvad som ännu oklart är Jag söka skall förklara, Och Österrike, jag det svär! Skall med i striden vara. — Och Preussen skall jag stryka ut Från listan neutrala, Och det skall fatta ett beslut — Trotts allt hvad rublar tala. I Spanien Espartero skall Den gamla hydran grifta, Och efter sekelmörkrets fall Ett ljusets rike stifta! Och inga Jesuiter mer Italien skall skria, Samt störta dem i Tibern ner Och andens kraft befria. Vid Sundet skall en ministör Vid rodret sig behålla, Som folkets rätt sin aktning bär Och ej vill ofärd vålla! Och Fredrik sitta på sin tron Mer sadelfast än mången, För det han hörde sin nation, Den folkelige kongen! Fjolårets fel utplåna skall Från Österhafvets yta, Och vågen mer ej i sitt svall Sig mot ett Kronstadt bryta! Och Finlands nyckel: Sveaborg Skall gamla vänner helsa, Som komma att från nöd och sorg Och slafveri det frälsa! Utöfver Sverges gamla jord En ny tid vill jag lysa, Och ej den mängbesjungna nord Skall mer en ryssvän hysa. Men man ur huse skynda sig Att qvitta gamla skulden, Och icke stanna på sin stig Förrn den med blod är gulden. Vid statens roder skall jag män Med kraft och anda ställa, Som vid ett mothugg slå igen Och icke modet falla. Men de som stodo der förut? Jag frågas hör — — förlåt mig! När sol går opp, får utan prut Hvar lykta maka åt sig! Och frid i hvart palats skall bo Och välständ i hvar hydda; På fälten skola skördar gro, Af ymnig rikdom prydda. — Och för att vörda gammal sed Skall, förrn jag slutat styra, Ett stjernfall åter ramla ned Liksom är femtifyra. En fjerdingsväg skall färdig bli, Af Köping-Hult-jernvägen, På det man finna skall deri Att den ej är — en sägen! Och nationalmuseum få Ett tak uppå sin hjessa, Så dammet mer ej i hvar vrå Må konstreliker pressa. Det bästa gömmer jag till sist: Hvar man skall få en Och ingen flicka lida brist På lifvets hufvadsaumma. — — Och om nu någon själ förmår Att på god vilja klaga, Så vänte han till nästa år Att sin revanche få taga! o Du nya år! du lofvat rundt Som före dig, de andra! Men lofva rundt och hälla tunnt Det är en sak att klandra. Dock! — jorden är ej bortskämd, — se Blott tidens protokoller! — Och hon skall dig som Gud tillbe