, ANGEL 1CSE lyder under tjenstenbj: jäfsanmärkningen. ) FSL Enn Berreds EEEkbom förklarade derefter, att som de af Jäderin till vittnen åberopade poliskonstaplar blifvit uti Ek! oms stämning angifne att samtlige hafva våldfört sig å honom, sä ansåg han dem icke kunna få som vittnen i mälet höras. Sedan Ekbom på ordföranden rädman Wesers uppmaning fätt särskildt närmare utveckla sin angifvelse mot hvar och en af de utaf Jäderin åberopade vittnena, fingo parterna och åhörarne afträda, under det domstolen tog jäfsanmärk. ningarna i äfvervägande. Sedan parterno åter blifvit förekallade, afkunnade domstolen det beslut, vatt då Ekbom uti sin stäm: mög gjort angifvelse mot de af Jäderin till vittner åberopade poliskonstaplarne, och nu inför domstolen fullföljt och närmare utvecklat densamma, så skulle kärandens äberopade vittnen först afhöras för att genom dem fä utrönt huruvida såsom angifvet är något af de af svaranden åberopade vittnen varit åvlaktigt uti det åtalade våldet. Dock ålades kon: staplarne att uti domstolens förmak qvarstanna för att efter förhöret med kärandens vittnen höras och dervid lemnas i tillfälle att förklara sig öfver de rot dem möjligen förekommande besvärande omständigheter. Sedan Jäderins jäfsanmärkning mot Ekboms vittnen blifvit af domstolen egillad, fingo konstförvandterne Svensson och Molin nu aflägga vittneseden, hvarefter de berättade: Svensson: att omkring kl. 7 lördagsmorgonen den 9 December, då han å hr Ekboms boktryckeri varit k sysselsatt med sitt arbete, hade kommissarien Jädek rin, klädd i uniform och beväpnad med sabel, häfBb, tigt inträdt uti sätteriet och frågat efter magister Munk af Rosenschöld. Hvad svar som på denna fröga erhällits, påminde sig icke vittnet, men genast derpå, hade konstförvandten Molin lemnat sätteriet och begifvit sig uti förstugan samt ringt på klocksträngen som leder till hr Ekboms rum. Sedan vittnet hört mycket buller och oljud från rummen, hade han begifvit sig dit in, och då funnit Jäderin, ätföljd af en mängd konstaplar, genomströfva rummen. Samtlige konstaplar hade förfördelat Ekbom. Vittnet hade icke varit närvarande då Jäderin dragit sabeln, men väl hört honom yttra till Ekbom: satans menniska. Ekbom hade då nödgats skicka bud på husvärden, och sedan denne tillkommit hade uppträdet slutats och polisstyrkan aflägsnat sig. På särskildt af Jäderin framställd fråga, om icke vittnet förmärkt att Jäderin blifvit af Ekbom tilldelad ett slag i ansigtet så att blodvite deraf följt, svarades, nej, men väl yttrade Jäderin att han blifvit skuren med knif, men då han derefter såg sig i spegeln, så hade han endast en liten skräma å venstra kindbenet., : Molin hade genast efter det Jäderin inträdt i sätteriet och befallt att bli insläppt i rummen för att träffa Munch af Rosenschöld svarat, att Rosensohöld numera icke vore boende hes Ekbom, men dä Jädesin detia oaktadt yrkat att slippa in i rummen, hade Molin gått uti förstugan och ringt på klocksträngen till tamburen som leder till Ekboms rum. Ekbom hade uti bara linnet sprungit upp ur sip säng och öppnat, och vittnet hade endast hunnit yttra: de 3 här och söker Rosenschöld, innan Jäderin och honom ätföljande konstaplar rasat in j rummet. Ekbom som äter lagt sig i sin säng yttrade då, här får ingen gå in, ty dessa rum förhyras och bebos af mig och ingen annan, hvarpå Jäderin under det han begifvit sig in uti de andra rummen svarat Ekbom: det angär er icke, jag gär hvart jag vill. Ekbom hade derefter varnat Jäderin för följderna af att intränga i hans rum, och då Jäderin icke hörsammat varningen, hade Ekbom sprungit upp ur sin säng, och endast iklädd morgonrocken, följt efter Jäderin. Samtlige konstaplar hade förfördelat Ekbom genom att hindra honom begifva sig in uti de inre rummen, äfvensom skuffat honom tillbaka då han ville begifva sig från sitt ram uti förstugan och till tryckeriet för att ropa på hjelp. Ekbom hade icke öfverfallit bvarken konstaplarne eller kommissarien, men deremot intygade vittnet att Jäderin under hotande utlätelser mot Ekbom dragit sabelklingan till hälften ur baljan. Samtlige af Jäderin till vittnen åberopade konstaplar blefvo nu förekallade, och underrättade om had vitt rena mot dem angifvit, bestredo de allesammans angifvelsen, med den förklaring att de ej hade på rin. gaste sätt förgått sig mot Ekbom. Då Ekbom till följd af Jäderins förklaring att Rosenschöld vore boende i den lokal uti hviken Jäderin infunnit sig för hans eftersökande, åberopade Ekbom sitt hyreskontrakt, som utvisade att han och ingen annan förhyrde den lägenhet uti hvilken polisen in trängt. Jäderin ansåg deremot det vara påtagligt att Rosenschöld ännu bodde i lokalen, emedan, sedan Reosenschöld blifvit anträffad och häktad, pä dennes begäran en fångknekt vid länseellfångelset frän Ekboms bostad afhemtat ätskilliga persedlar, såsom en kapprock och en låst nattsäck, tillhöriga Rosenschöld. Ek bom lika som vittnet Molin, förklarade att en fångknekt verkligen afhemtat dessa saker, hvilka alltsedan Rosenschöld bodde hos Ekbom varit förvarade i en garderob och qvarlemnats vid afflyttningen, tilläggande Ekbom, att det vore så mycket större bevis på att Jäderin afvetat att Rosenschöld bodde på annat ställe än hos Ekbom, som Jäderin ifrån Ekbom direkte med sin eskort begaf sig till Rosenschölds bostad uti huset N:o 18 vid Ladugårdslandsstorgata, hvarest han ganska riktigt anträffade Rosenschöld ännu liggande i sin säng. Haärpå förklarade Jäcerin att orsaken hvarföre ban för att söka Rosenschöld begifvit sig till Ladugårdslandet, varit den att kom misarien Backlund redan i Maj månad omtalat att Rosenschöld ofta brukade öfver nätterna qvarstanna i ofvannämnde bus. Ekbom genmälde härä, att denna uppgift icke vore sanningsenlig, och endast hopspunnen för att säväl chikanera de fruntimmer af hvilka Rosenschöld hyrt rum, som bemantla sitt otillbörliga tilltag. Domstolen uppsköt mälet tills om torsdag, till hvilken dag ett ytterligare af Ekbom åberopadt vittne skulle kallas. — Sjömännen Wiman, Höglund och Andersson, hvilka blifvit häktade hitförde från Helsingör efter der vndergånget konsulsförhör, för det de skulle tillställt och deltagit i myteri ombord ä det fartyg, på hvilket de tillhörde besättningen, blefvo i dag af rädhusrätten, sedan aktor stadsfiskal de Berg funnit sig, med stöd af sjölagen, böra instämma i deras yrkande om att blifva försatta på fri fot, af rådhusrätten förklarade icke böra för denna sak nu vidare i häkte bållss. Sjelfva målet blef uppskjutet för kaptenens och den öfriga besättningens hörande, hvilket ej kan ske så snart, då fartyget nyligen afseglat från Portugal till Sydamerika. De tre sjömännen hafva nemligen yrkat ansvar å fartygsbefälet för otillbörlig behandling, icke af kaptenen Silfversparre, hvilken de blott lägga till last att hafva underlåtit skydda dem mot styrmannen Lencks misshandlingar, utan af denne sednare, hvilken de i sin vid rådbhusrätten afgifna förklaring utmälat som en ilsken plågoande. — Tullvaktmästarehustrun Carolina Dorotbea Ericsson och hennes dotter Carolina Augusta Ericsson, boende i huset n:o 52 vid Lundtmakaregatan å Norr, hvilka varit häktade och tilltalade derföre att de underlåtit att upplysa en större penningesumma som mamsell Krieger förlorat å Rörstrandsgatan, utan förskingrat densamma, samt enligt rådhusrättens utslag af d. 5 sistl. Dec. undergått 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, blefvo i dag ställde å fri fot. s — Uti poliskammaren förekom i dag äter ransakningen med rusthällaren Söderlond, dragonen vid Uplands dragonregemente Nord och drängen Andersson, alla tre från Onsala socken i Upland, tilltalade att, som förut omnämdt är, hafva å Norrtullsgatan öfverfallit och slagit poliskonstapeln Orrserg, hvilken hindrat dem att i stark traf köra framåt Norrtullsgatan. Nord var nu iklädd uniform, och förutom sqvadronsombud öfvervar sqvadronschefen hr grefve af Wirsn förhöret. a OA JA Ar