vill uppfylla den, då har jag på jorden in-
genting mer att önska.
Så nämn mig då er önskan, på det jag
redan på förhand må stadfästa den,, sade
prinsessan leende.
Han är istånd att nu genast blifva förkla-
rad för generalissimus,, tänkte Osterman. Det
får nu alldeles icke ske, det måste jag för-
hindra ! Och just som Minnich öppnade
munnen för att uttala sin enda önskan,
utbröt Osterman i ett så högt ångestrop, att
den medlidsamma furstinnan förfärad ilade
till honom och med största deltagande frå-
gade om hans lidande.
pt slog just fyra. Det var den be-
stöj middagstimman hos regenten, och
Minnich måste i dag vara punktlig, för att
icke väcka någon misstanke. Det blef honom
derföre ingen tid öfrig att hos furstinnan före-
draga sitt åliggande, ty han måste genast af-
lägsna sig, men innan han gick, yttrade han:
Jag går nu att intaga min sista diner hos
hertigen. Klockan två i natt återvänder jag
hit. Då vilja vi af regenten göra en siberisk
kolonist, hvilket skall blifva ett rätt ange-
nämt arbete.s Och med ett grymt leende bu-
sig Minnich för fursteparet.
Grefve Osterman hade vunnit sin afsigt att
blifva allena med hertiginnan och hennes ge-
mål. Mimnnich var den förste som kom,
men Osterman var den siste som gick.
Ack, sade han, mödosamt uppresande sig
ifrån stolen, äfven jag skall gå för att hvila
på mitt sjukläger och kanske äfven snart in-
slumra för alltid.
Ni skall icke dö, hoppas jag, sade Anna
vänligt.
Ni måste lefva, för att se oss på maktens
höjd !s utropade prinsen.
Osterman skakade sakta på hufvudet och
sade; jag förutser, — jag förutser allt; Ni