vill uppfylla den, då har jag på jorden ingenting mer att önska. Så nämn mig då er önskan, på det jag redan på förhand må stadfästa den,, sade prinsessan leende. Han är istånd att nu genast blifva förklarad för generalissimus,, tänkte Osterman. Det får nu alldeles icke ske, det måste jag förhindra ! Och just som Minnich öppnade munnen för att uttala sin enda önskan, utbröt Osterman i ett så högt ångestrop, att den medlidsamma furstinnan förfärad ilade till honom och med största deltagande frågade om hans lidande. pt slog just fyra. Det var den bestöj middagstimman hos regenten, och Minnich måste i dag vara punktlig, för att icke väcka någon misstanke. Det blef honom derföre ingen tid öfrig att hos furstinnan föredraga sitt åliggande, ty han måste genast aflägsna sig, men innan han gick, yttrade han: Jag går nu att intaga min sista diner hos hertigen. Klockan två i natt återvänder jag hit. Då vilja vi af regenten göra en siberisk kolonist, hvilket skall blifva ett rätt angenämt arbete.s Och med ett grymt leende busig Minnich för fursteparet. Grefve Osterman hade vunnit sin afsigt att blifva allena med hertiginnan och hennes gemål. Mimnnich var den förste som kom, men Osterman var den siste som gick. Ack, sade han, mödosamt uppresande sig ifrån stolen, äfven jag skall gå för att hvila på mitt sjukläger och kanske äfven snart inslumra för alltid. Ni skall icke dö, hoppas jag, sade Anna vänligt. Ni måste lefva, för att se oss på maktens höjd !s utropade prinsen. Osterman skakade sakta på hufvudet och sade; jag förutser, — jag förutser allt; Ni