det vatt dristigt söka öfvertyga svenska sty
.Jrelsen att. Napoleon hemligen föredrog furste:
af Ponte Corvo framför dess medtäflare (der
öppet af Napoleon förordade kotiungen ä
Danmark) om arfvet af Carl XII:s spira,
Berättelsen om detta i så många afseende
märkvärdiga tronföljareval slutas med den ka
rakteristiska anekdoten om den i prestestån:
dets klubb om aftonen den 21 Augusti a
Svea rikes då varande erkebiskop den smi-
diga och beqvämlighetsälskande Lindblomv
proponerade skålen för den nye frälsaren, hvar-
vid prelaten vid erinran om det öfverdrifna
i liknelsen, artigt tillade: den gamle icke
förglömmandes,, och huru den således för-
bättrade erkebiskopliga skålen af de upprymda
högvördiga fäderna dracks under allmän mun-
terhet.
Den nyvalde kronprinsens sista vistelse i
Frankrike, hans afskedsbesök hos Napoleon,
som hade karakteren af den fullkomlgaste
hjertlighet, och hans resa genom Hamburg
och danska staterna, hvarunder han mottog
konungens af Preussen förslag till ett äkten-
skapsfördrag mellan den tioårige arfprinsen
Oscar, vår nu regerande konung, och den sju-
åriga preussiska prinsessan Alexandrina, er-
bjuda många intressanta biomständigheter. I
Helsingör infann sig, bland andra svenskar,
äfven erkebiskopen Lindblom för att mottaga
hang öfvergång till den lutberska bekännel-
sen. Med sin ovanliga lätthet att tala, ut-
bredde gig H. K. H. öfver religionen betrak-
tad under alla synpunkter, äfven såsom po-
litisk institution, hvarvid han småleende er-
inrade om Henrik IV:s bekanta yttrande, att
en krona väl vore värd en messa,, hvarefter
han tillade att han, som var uppfostrad i Cal-
vins lära, under sina fälttåg i Tyskland och
sitt sammanträffande med dess teologer, lärt
sig väl känna de båda lärosystemerna och att
han föredrog den lutherska bekännelsen, hvil-
ken han icke allenast för egen del af sam-
vetspligt tillegnat sig, utan hvilken han äf-
ven någon tid tillbaka hade ansett nyttigt att
införa i Frankrike,, ehuru kejsaren tänkte an-
norlunda och föredrog att afsluta ett konkor-
dat med påfven.
Vid skildringen af Carl Johans första upp-
trädande i Sverge har hr Bergman så mycket
som möjligt sökt att sätta sig in i den höga
personens tankegång, och har deri lyckats till
en grad, att man stundom, såsom vid refe-
ratet af landtmarskalken Flemings uppvakt-
ning hos prinsen på Drottningholm och dennes
förtrytelse öfver Flemings tal, hvari han tyckte
sig finna allt för mycket blommor strödda åt
minnet af Carl August, skulle tro berättelsen
vara nedskrifven under Carl Johans eget dik-
tamen. Det är måhända af denna omstän-
dighet som åtskilliga lära hafva dragit den
slutsatsen, att fortsättningen af detta arbete
skulle väsentligen komma att upptaga Carl
Johans egna åsigter af tidsomständigheter, per-
soner och förhållanden, och bedömas just ur den
synpunkt under hvilken han af lätt begripliga
skäl ville att de skulle betraktas. Vi betvifla till-
varon af en sådan afsigt, så mycket mer som
utgifvaren i det föregående temligen skarpt
framhåller den stora vigt den nyvalde tron-
följaren redan från början fästade vid det
Mörnerska anbudet af Sverges krona och den
skarpa accent han lägger på några af bear-
betningarne i samma syfte. Det sätt hvarpå
atgifvaren i en följande del kommer att be-
handla 1812 års politik och dermed samman-
hängande omständigheter, skall utan tvifvel
söra det klart, huruvida en sådan afsigt fun-
nits eller icke, och derföre afvaktas äfven
fortsättningen af arbetet med någon mnyfiken-
net utöfver det allmänna intresse som hr Berg-
man förstått att fästa vid sitt stora litterära
företag.