ni beredde mig? är det jag som har sökt be-
fria mig derifrån ?
Men . .. ni bar dragit fördel deraf? tilla-
de Inez och betraktade honom forskande.
Om så skulle vara, min fru, har ni ej be-
rättigat mig dertill genom ert afägsnande?
Tror ni då att man godtyckligt kan befria
sig från eller återrycka till sig en make, göra
denne till en lekboll för sina dåraktiga öfver-
spända ideer, återge en man friheten för att
sedan återfordra den af honom... utan att
en gång fråga efter om han ännu eger denna
sin frihet?
Hvad säger nil utropade Inez alldeles utom
sig.
Jag säger, upprepade Henrik med förtvif-
lan, vatt ni sjelf iaktagit alla försigtighetsmått
för bedraga mig i afseende på ert öde, jag
säger att jag återkommit till Frankrike, som
jag trodde, med rättighet att bestämma öfver
mitt hjerta, öfver mitt namn, och att jag var
för ung för att döma mig till ett långt lifs
enklingsstånd . .. — Gud!... sluta... Nå
välj! — Nå väll jag är... jag är omgift.
Inez uppgaf ett förfärligt rop och reste sig
ögonblickligen. I hennes mest smärtsamma
slutsatser hade dock ej hennes inbillning fört
henne ända till en sådan förmodan. Snart
likväl hemtade hon sig från sia nedsla-
genhet för att med denna passionens vilda
hänförelse, som ej ser något mer än sitt eget
intresse, försvara sina rättigheter. Hvad an-
ginge väl henne detta andra giftermål, som
en villfarelse kunde ursäkta? Det kunde dock
aldrig bli gällande emot hennes. Henrik till-
hörde henne, och ingen kunde hädanefter skilja
honom från henne! Mot hans förnuftsskäl,
hans böner, hans tårar, satte hon blott sin
blinda, okufiiga vilja. Helt och hållet hän-
förd af sin otyglade lidelse, sade hon sig
heldre vilja se Henrik olycklig vid sin sida
än lycklig vid en annans; att ingenting kunde
förmå henne att mera skiljas från honom; att