LITTERATUR.
Minnen ur Sverges nyare historia, samlade af
Bi von Schinkel, öfverste f. d. adjutant hos
konung Carl XIV djvhun. Författad och ut-
gifuen af C. W. Bergman. Femte: delen i
Regementsförändringen (1809—10).
Det knappa utrymmet afskär oss för när-
varande hvarje möjlighet att med någon ut-
förlighet redogöra för innehållet af denna del,
som rörer sig kring den intressanta och vex-
lingsrika tidpunkt, då Sverges närvarande
samhällsskick grundlades. Den upptager i
största korthet sjelfva historien om denna för-
fattnings tillkomst, men är rik på nya och un-
derhållande detaljer om de handlande perso-
nerna, och kastar isynnerhet mycket ljus öf-
ver de af revolutionens upphofsmän lifligt
närda planerna till en förening mellan Sverge
och Norge, det Gustavianska partiets ställning
till riksdagen och de äfven af Carl XIII:s
sympätier omfattade försöken att störta den nya
regeringsformen, samt frederna i Fredrikshamn,
Jönköping och Paris, hvarvid författaren sö-
ker visa omöjligheten för Sverge att bibe-
hålla Finland, eller förskaffa sig bättre vil-
kör äfven om den bekanta Norrbottenska ex-
peditionen slagit bättre ut. Framställningen
är som vanligt rik på pikanta anekdoter, hvaraf
vi endast nämna de entusiastiska hurrarop
hvarmed svenska riksförsamlingen i samma
skickelsedigra plenum plenorum d. 10 Maj
1809, då Gustaf IV Adolf och hans ätt för
everdliga tider uteslötos från Sverges tron,
helsade de första segrarne som den olyckliga
monarkens dödsfiende tillkämpat sig mot
Österrikarne. .
Carl Augusts personlighet framstår i utgif-
varens teckning hufvudsakligen såsom en in-
valid. Om hans mångfaldiga redbara egen-
skaper, hans ädelhet, fromhet och hans all-
varliga, nordiskt kraftfulla karakter m. m.
m. m. har så mycket blifvit taladt och skrif-
veto, säger hr Bergman, att han vej ämnar
belasta dessa blad med många ord derom; —
en föresats som han äfven redligt hållit. —
Deremotanse vi (hr Bergman) af högsta vigt, att
den öfvertygelsen kraftigt bibringas läsaren, det
kronprinsens så kropps- som sinnesbeskaffenhet
redan före afresan till Sverge beklagligen var
sådan, att Sverge enligt alla menskliga beräkningar
ej kunde påräkna att få behålla hans dyrbara
person så synnerligen länge. Vi föreställa oss
att fraröställningen skulle hafva vunnit, om
försöken att bibringa, läsaren den beräknade
öfvertygelsen varit något mindre kraftiga,
så mycket mera som de väl numera äro få,
hvilka anse att prinsen verkligen blifvit för-
gifven på sin skänska resa, och att riksmar-
skalken Axel Fersen deri var delaktig. Ut-
ifvaren. drar deremot icke i betänkande att
direkt påpeka den under Adlersparres auspi-
cier stående hemliga polisen och opinions-
klubben såsom uppdiktare af de rykten och
Berättelser, hvilka om prinsens död kommo i
omlopp bland allmänheten, och följaktligen
äfven såsom det omedelbara upphofvet till
den gräsliga katastrofen den 20 Juni 1810,
och hans ord falla sig stundom i detta afse-
ende skarpare accentuerade än som synes oss
stå rätt väl tillsammans med den lugna och
passionfria forskningens värdighet.
Tronföljarevalet i Örebro intager naturligt-
vig i hvarje sKrift öfver denna period ett bär-
deles framstående rum. Att en liten i alla afseen-
den betydelselös löjtnant, skickad med depe-
gcher från gin regering, innehållande tillkänna-
gifvande af dennä regerings val af tronföljare
för Frankrikes dåvarande kejsäre, tar sig före
att på fri hand, och i djupaste hemlighet för
svenska legationen i Paris, utse en helt an-
nan tronföljare, att med denne träda i un-
derhandling och slutligen genomdrifva hans
val, är något så utomordentligt, att efter-
verlden skulle förklara det för en fabel,
om ioko buviovu läge 0 handan Friherre
Otto Mörner har emellertid i en för tjugu
år sedan utgifven skrift så öppenhjertigt
framlagt sitt åtgörande i detta . hänseen-
de, så ärligt erkänt hvilka medel han der-
vid begagnade och huru han fann nödigt
att utsprida,, det ett stort parti i Sverge fanns
för fursten af Ponte Corvo, ehuru han lika
uppriktigt omtalar att detta parti då ännu
icke fanns, samt huru han lånade betydliga
nningesummor och afskickade otaliga sta-
Fetter för att inverka på riksdagen, att nu-
mera ingen är i okunnighet om den saken.
Huruvida han åter endast lydde sin egen
ungdomliga ingifvelse eller mottog impulser
af någon annan, är ej lika klart. Hr Berg-
man antyder å ena sidan att Mörner-
ska farhiljen stod i särskilda tacksamhets-
förbindelser till Bernadotte, hvilka han lofvar
att närmare utreda i nästa del af sitt arbete,
men å den andra sidan deremot att det fanns
något parti i Upsala, som ingifvit honom för-
gta planen att erbjuda svenska kronan åt fur-
sten af Ponte Corvo. Detta torde väl vara
svårt att utröna och är äfven för öfrigt af
ringa vigt. Hufvudsaken är att den unge sub-
alternens politiska drömmerier,, såsom hr
Bergman uttrycker sig, blefvo en historisk
verklighet. De omständigheter, som dermed
stodo i sammanhang, br Mörners besök hos
fursten och hans löfte att mottaga svenska
kronan och förklaring om sin beredvillighet
att för detta fall ombyta religionsbekännelse,
m. m,. äro numera temligen allmänt kända
saker, men berättas af hr Bergman på ett lif-
ligt och underhållande sätt. På samma sätt
skildras äfven Fourniers beskickning till Öre-
bro och de mångfaldiga förespeglingarne om
de särskilda politiska fördelar, Finlands åter-
fående och mycket mer, som skulle härflyta
af den franske marskalkens val, samt Signeuls
otilltag,, såsom hr Bergman rätt benämner
an feg f— kr jr a AA KR EEE
br - ÅM Me
-
Pm OL tm RR FA
kt be — rt Ng mm Ö m Hj NN Hj ÅA hh
ni beredde mig? är det jag som har sökt be- t
fria mig derifrån ? 8
Man ni har draoit fördel deraf?, tilla. I 1h