ost ———VÄÄS
GUDSONEN.
Af EMILE SOUVESTRE.
(Slut från lördagsbladet.)
Verkligen, jag tror jag påminner migp,
sade Mazarin; och denne son ss.
,Det är jag, afbröt Julius skrattande. Ju-
lius Noiraud från Grenoble! Jag har just i
dag fått veta att ni var samme kapten Juliano,
och då sprang jag genast hit. Guffar mår
bra, vill jag tro?
Ehuru oförutsedt igenkännandet ock var,
fanns det i den unge -gossens sätt en ledig-
het och en glädtighet som roade kardinalen.
Han frågade honom huru han kommit till
denna upptäckt och på hvilka grunder han
stödde sin utsago. Julius framlade först för
honom de papper han medfört, sedan berät-
tade han helt okonstladt allt hvad som ti!l-
dragit sig, Mazarin ville se den biografiska
smädeskriften och genomgick den utan-att ens
rynka på ögonbrynen; men då den unge handt-
verkaren slutat tala, såg han skalkaktigt le-
end? på honom.
Nå! är du bra glad att ha återfunnit din
guffar?, frågade han,
vAckl! det är en himlens nåd! utropade Ju-
lus; om ni visste huru väl jag har behof af
er hjelp. ..l
För tusan! du är då illa deran i dina.
afförer?p
,Åh mycket illa, mycket illa, guffar.
Och du har kommit att uppsöka mig i
förnopping att jag skall upphbjelpa dem.,
Ja, visst fan har jag räknat på attri, som
så många gånger räddat Frankrike, inte skulle
ha någon svårighet med att hjelpa en stac-
kars gosse som jag ur klämman.,