a nn ee nn —
om, återkom Adelaide oupphörligt till sam-
ma ämne; hon använde efterhängsenhet,
böner, stränghet, smekniagar; intet bjelp-
te. Hon sammankallade då familjerådet, hvar-
vid hvarken hotelser eller befallningar spara-
des. Förgäfves grät Therese, förgäfves bön-
föll hon, hennes tårar uppmjukade ej
dessa förtorkade hjertan; de behandlade
henne som ett envist och otacksamt barn;
hon befalltes att genast rätta sig efter sin
förträffliga stjufmors önskvingar, hvilken be-
hagat föreslå henne en så lysande affär. Slut-
ligen förklarade man henne att faniljen ej
ämnade rygga tillbaka för något medel att
besegra hennes oförlåtliga envishet och dum-
ma motstånd.
Då erinrade sig Therese att hennes döende
far nästan anförtrott henne åt min vård, hon
teväpnade sig med mod, och i sina egna ögon
rättfärdigad genom den hotande farans stor-
bet, kom hon, på sjelfva den d g då kortrak-
tet skulle undertecknas, för att anropa mitt
beskydd.
Jag tryckte min kusins händer i mina.
Steckars lilla kusin, hvilken olycka att ej
er smak öfverensstämmer med er stjufmors!
Hon betraktade mig med en sorgsen och
förvånad blick; jag tyckte mig nästan se en
tår på hennes kind,
Äfven ni, skall ni likeom de andra an-
klaga mig för otacksamhet mot denna qvinna?
— rÅnnars skulle jag ju ej behöfva se er
darra ef köld i detta nakna och fuktiga rum.
Therese kastade nu för första gårgen ögo-
nen omkring sig.
Huru, min kusin, ni är då verkligen i en
så olycklig beläg. nhet? Välan! sade hon
lifvad, kan jag ej lida detsamma som ni, ty
jag har beslutat att ej återvända till min
stjufmor innan hon för alltid uppgifver sitt
afskyvärda förslag. Hvad behöfver jag? Ett