och historien vittnar, att fanatismen icke ens
skydde de lömskaste mordförsök mot Gustaf
Adolfs person. Uti en uppsats om sitt skåde-
spel Regina von Emmeritz yttrar Topelius
fullkomligt träffande om denna tidpunkt:
Verkligheten sjelf var i detta ögonblick den
rikaste dram. Här kämpade stora andliga
krafter i och vid sidan af stora materiella
massor, arm mot arm och bröst mot bröst;
jublet och faran, triumfen och nederlaget,
trotset, förtviflan, fanatismen, hämnden, mak-
ten, äran — alla dessa starka häfstänger för
menskliga handlingar voro i rörelse och käm-
pade sina strider 1 städer, hyddor och slott.
Diktens svaga hand behöfde endast samla
dessa strålar i en brännpunkt, gjuta deri en
gnista af kärlekens brand, och bildeu var
färdig.
Den sålunda rådande religiösa fanatismen
har författaren förkroppsligat i Regina von
Emmeritz person. Sina fäders tro varmt till-
gifven, har Regina fallit i händerna på jesui-
terna, här representerade af pater Hieronymus,
som beslutat för sina mörka syften begagna
hennes religiösa ifver och svärmiska ka-
rakter. Gustaf Adolf anrycker med sven-
ska hären mot slottet Emmeritz, och slot-
tets fall anses oundvikligt; Hieronymus sätter
i Reginas hand en med krusifixet prydd dolk
och tager af henne en ed att hon skall sätta
en gräns för kättarens segerlopp, rädda sitt
fädernesland och den sanna tron. Gustaf
Adolf, med svenskar och finnar, kommer; Em-
meritz murar ramla, Regina höjer sin dolk,
färdig att stöta till; men kärlekens makt för-
lamar hennes arm. En strid följer mellan
denna makt och de af hatet alstrade villorna;
och kärleken går segrande ur striden, om den
än icke förmår fullkomligt skingra villornas
töcken.
Sådana äro i korthet grundlinierna till denna
bild, som ostridligen är en skapelse af ut-
märkt skönhet.
Kring densamma gruppera sig de rent hi-
storiska tilldragelserna och personerna.
I förgrunden träder Gustaf Adolfs bild.
Omisskännelig är den känsla af vördnad och
bäfvan hvarmed författaren frambesvurit Gu-
staf Adolfs skugga. Ganska ofta har han be-
gagnat konungens kända uttryck, sådana hi-
storien bevarat dem, och hans teckning eger
verkligen höghet och majestät, i många delar
jull historisk sanning. Ogilla måste man lik-
väl att han tilldelar Gustaf Adolf den vidt-
sväfvande äregirighet, från hvilken den nyare
vistorieforskningen just frikallat honom, 1 det
Jen ganska ovedersägligen ådagalagt att denna
uregisighet är en saga, uppdiktad af motstån-
Jdarne för att göra hans afsigter misstänkta.
icke heller har författaren aktat för rof att
;å bekostnad af den historiska sanningen göra
ett offer åt sin exceptionella ställning i poli-
iiskt hänseende, då han låter Gustaf Adolf
iör den vexande moskovitiska makten uttala
en vördnad, hvartill intet spår förefinnes i den
-ljupa misstro hvarmed hans klarseende öga
öliekade mot öster. Mindre tillräkna vi ho-
om på det hela inflätandet af den utom hand-
ingen stående episoden om det ryska sände-
sudet; detta var måhända ett vilkor för hans
arbetes framträdande inför hans landsmän.
Sjelfva Runeberg har ju besjungit Kulneft
vland hbjeltarne från Finlands sista strid, san-
nolikt af samma anledning. Konungens upp-
fattning af sin höga sändning i Jjusets och
samvetsfrihetens tjenst hörer deremot till skå-
despelets glanspunkter. Hans sanna gudes-
fruktan, hans lefva de förtröstan, äro äfven
med full trohet återgifna, liksom hans för
hvarje fruktan och tvekan fremmande bhjelte-
mod och hans lifliga, stundom häftiga och öf-
versvallande sinne.
De öfriga nordiska hjeltegestalter, som i
stycket framträda, äro med rask och krafifull
hand tecknade. Man anmärker endast eu be-
nägenhet hos författaren att åt finnarne rera
uteslutande tilldela allt det ädla; ssnnt rid-
derliga, medan de lätta skuggorna af ett fritt
och något öfverdådigt f.ltlif, en nigot käck
stortalighet, komma på svenskarnes del eu-
samt. På samma sätt få ätven finnar: e alltid
stå främst i konungens förtroende, Sannt är
att Gustaf Adolf skattade högt sitt finska ryt-
teri, men då man vet hvad värde han satte
på det gula regementet, det blå regemen-
tet m. fl. svenska kårer, är man kiappast
berättigad att låta konungen söga:
Der muren finnes svag, försät befaras kan,
Ställ finnarne på post, som förr Di varit van.s
Det är öga ädelt detta författarens försök
att upphöja egna landsmän på deras fordna
vapenbröders bekostnad. Svenskarne ha al-
drig nekat beundran och rättvisa åt sö-
nerna af
— de tusen sjöars land,
Der sång och trohet byggt.
Fursten af Emmeritz, Reginas far, är en I
alla afseenden förträffligt hållen karakter. Han
är herelig denna gubbe i sin ridderligbet, :
sin fosterlandskärlek, i sin fade. sömhet, i sin
höga uppfattning af gästfrihetens pligter, i sin
svärmiska, men på kärlek, ej på hat hvilande
hängifvenhet för sin religion.
Hans motsats, jesuiten Hieronymus, är v. ck-
nad: med stor konst, men vi lemna derhän
om bilden kan anses fullt natursann. En
kraftfull, slug, förslagen man, klart medveten
om papismens verldsliga syften och nog skurk
för att begagna de svartaste medel för deras.
befrämjande, lifvas han dock af ett fanatiskt
nit, som låter honom drömma om martyr-
kronan. Äfven hos hans redskap, Dorthe,
Reginas amma, framträder ej rätt klart hved
som är hyckleri eller fanatism.
Raden af styckets något framstående bilder
afslutas genom Kätchen, Reginas kammar-
tärna. Glad och naiv, barnslig och yr, synes