för brådtora i min vrede mot stolar, och att
det möjligtvis vore lyckan sont nu kom.
Jag såg en ung flicka inträda; det var min
kusin.
Ni här, Therese, utropade jag.
Ni har ju sagt mig, kusin, att er tillgifven-
het aldrig skulle svika mig. Jag bebötver
ett stöd, jag kommer till er.
Ack min stackars Therese, af denna verl-
dens goda återstår mig endast lifvet, om jag
kan kalla det så, men det tillhör er att be-
sluta deröfver.
Då började min kusin en berättelse som
visade mig att hennes olycka ehuru nyare dock
ej var mindre bitter än min.
Adelaide hade i början ganska moderligt
utöfvat det förmynderskap hon åtagit sig. Utan
att vara öm hade hon visat sig artig, och
för det materiella !ifvets behof hade hou i
alla hänseenden sörjt. Denna ovanliga stjuf-
mors oegennytta och ädelmod kunde ej nog
lofordas af familjen hvilken endast bestod af
aflägsna slägtingar hvaraf ej en enda bifallit
att åtaga sig den fader- och moderlösa. Men
Adelaides uppförande var ej annat än en skick-
lig spekulation. Ibland de personer hon emot-
tog hos sig var även en gammal mas, rik på
pengar och anspråk, hvilken hon ezaade sär-
skild uppmärksamhet. Ingen dag isrgick att
bon ej för Therese uppräkaade denna gub-
bes hela meritlista; han hette Vauginet. Slut-
iigen förkunnade hon att denna utmärkta per-
sonlighet oaktadt sin stora rikedom värdigats
kasta sina blickar på den stackars fader- och
moderlösa, samt att han brann af begär att
ligga sitt hjerta, sin hand och sina millioner
för hennes fötter.
Therese, hvars poetiska inbillning aldrig
smyckat kärleken med snöhvita lockar besva-
rade detta första förslag med ett kort och
godt nej. Men långt ifrån att bry sig der-