STOCKHOLM, den 7 Dec.
Representationsfrågans närvarande ställning
Vi ha länge dröjt med återupptagandet af
denna sambällets lifsfråga, och detta dröjs-
mål torde hos mången ha väckt en med ogil-
lanie blandad förvåning. Ibland de orsaker
som verkat denna vår länga tystnad må näm-
nas dels den afvaktande ställning i hvilken
vi, i likhet med den öfriga delen af pressen
och nationen, befunnit oss under hela riksda-
gens lopp, förbidande att af och genom lag-
stiftningen någonting skulle göras, något för-
slag framställas, som kundetagas till utgångs-
punkt för åsigter, understödjande eller be-
kämpande, dels och förnämligast den sken-
be a likgiltighet med hvilken nationen sjelt
på de sednare åren sy. es hafva betraktat frå-
gan. Då nemligen pressens uppgift icke är
och icke kan var. någon annan än a:tutgöra
er i möjligaste måtto trogen organ för natio-
nens innersta tanke och sj-lfmedvetande,
hvilka det tillhör publicistea mindre att i
egentlig mening leda än att rent uttala —
hvilket sednare i vida högre grad än det förra
utgör hemligheten af pressens makt, — så har
ofvannämnde tillfälliga domning för oss ut-
gjort ett antagligt skäl att ej i förtid uttala
hvad som ej egentligen synes hafva blifvit
tänkt eller kändt.
Men då nu riksdagen afslutats utan att i
detta hänseende ha kunnat uppvisa något re-
snitat, då tidsmomentets framtidsdigra vigt
fordrar nationens alla krafiers sammanstäm-
mande verksamhet, tillhör det pressen att un-
dersöka huru det i sjelfva verket förhåller sig
med denna så mycket omordade tröghet och
likgiltighet hos folket för reformen. Att vi
äro en trög nation, full af hetsigheter, är
sagdt af en bland våra djupsinnigaste tänkare;
och dessa vhetsig :eter uppenbarade sig, lika-
som vid många andra tillfällen, så ock vid
den ag.tation, som här föranleddes af 1848
ärs europeiska rörelser: och på öfverretningen
följde som vanligt en viss domning. Men de
som häruti funnit anledning att å ena sidan
frukta, å andra sidan hoppas, det allt reform-
sträfvande afstannat, ha mycket misstagit sig
såväl om tidehvarfvets allmänna riktning som
om vår egen nationella. I förra hänseendet
ljuder ännu en stämma, mäktigare än forlom
den gamle Bliicher, sitt framåt,, och vi må-
ste alla, villigt eller ovilligt, hörsamma denna
kallelse. Äfven inom vårt fädernesland gör
denna röst sig allt mer och mer hörd: det
svenska odalmannasinnet gripes allt mera af
en längtan att åter iklädas de urgamla, natur-
enliga formerna för sin verksamhet, alltför
länge fjettrad af aristokratiska, hierarkiska,
merkantila inflytelser. Att en sådan längtan
på vissa tider kan yttra sig mera stojande
och obetänkt än mäktig och till fullt medve-
tande väckt, och så till följe häraf tillfälligt-
vis bortdomna, må ej försvaga vår förtröstan
på samhällsreformens slutliga seger, eller för-
ljumma vårt nit för dess genomförande, Ti-
den är måhända snart inne, då mer än nå-
gonsin allvar i håg och handling fordras af
svenska män, en tid då det gäller att emot
farorna hålla stånd med en kraft, icke splitt-
rad och förlamad af stånd, utan samlad i
en fast och olöslig knippa af samhällets alla
krafter. I sammanhang med dessa betraktel-
ser anse vi oss böra fästa våra läsares upp-
märksamhet på en nyligen utkommen skrift,
hvars titel är: Har. en representationsförändring
Sverge någon framtid? och hvilken representa-
tionsförändring har en framtid? Tvenne frågor
ull alla orepresenterades behjertande framställda
och besvarade med fästadt afseende på Sverges
närvarande inre och yttre pohtiska ställning, jemte
en blick på riksdagens vigtigaste tilldragelser, af
en orepresenterad. Denna brochyr utmärker
sig genom sunda åsigter, ett klart, manligt,
om grundliga studier vittnande framställnings-
sätt, hvilket sednare likväl förlorar något af
sin verkan genom en viss bitterhet icke blott
emot personer, utan ock emot hela den nu
upplösta riksförsamlingen. En dylik skärpa
i ton retar och förbittrar motståndarne, af-
skräcker de neutrala och bedröfvar de liktän-
kande, och borde derföre aldrig begagnas,
minst af en så talangfull skriftställare, för
hvilken så många andra bättre och kraftigare
vapen stå till buds. I allt hvad författaren
yttrar derom, att frågan huruvida representa-
tionsreformen har en framtid bör besvaras med
nja,, på grund af den hos folket inneboende
lifskraft, att frågans lösning är att vänta utom
representationen, icke inom densamma, attl
det bör ske icke genom en revolution utan.
genom en evolution, om principen af all-
männa val, instämma vi fullkomligt; äfvensom
uti hans åsigter om tryckfrihetspropositionen
och Sverges yttre ställning. Attvalrätten bör
betingas af en viss låg census är någonting
som väl tillsvidare torde böra antagas såsom
en nödig koncession åt tidsomständigheterna,
ehuru den visserligen i och för sig icke eger
den ringaste förnuftsgrund. Att deremot med
antagande af tvåkammarsystemet den ena
kammaren icke skall organiseras annorlunda
än genom ett enkelt val utur den andra, anse
vi ej för det lyckligaste sätt att lösa detta
problem och vinna det ändamål man åsyftar.
Oss synes denna högre kammare i grunden
böra lämpligast bildas genom val, som inne-
vär ett förstärkt medborgerligt förtroende.
Huruvida den ej äfven må inrymma några få
embetsmän, dem sjelfva deras plats dertill
ger en viss befogenhet, lemna vi för närva-
ande oafgjordt. Vi anse åtminstone att nå-
sot sådant kan ifrågasättas, utan att man deri-
genom utsätter sig för beskyllningen att vilja
synna aristokratiska eller hierarkiska sjelf-
krifvenheter.
—A—n 220sovmemsammman
fscenen vid flodstranden, lånade något hemskt I g
f midnattstiden. Jag försökte förgäfves attli
örjaga den; hvarje gäng jag sluwrade vidlE
f
i
f
j
j
I
i
r
8
t
E
S
d
k
f