KONGL. TEATERN.
Den Döfve, operett af Adam.
Den döfve, är en ung fransk kavsHeri
officer, chevalier dOrbe, som förälskat Big
i en mll Doliban, men hvilken mot sin vilj:
af sin fader förlofvats med en mr Danieres
:som åter skulle kunna kallas den dumme,
Den väsentliga skillnaden mellan dessa epi-
teter är att döfheten blott är låtsad, men dum-
heten verklig. Detta förhållande är mr Daniere:
.emellertid långt ifrån att ana, och detta, jemtsc
hans höga begrepp om sina personliga och
själsförmögenheter föranleder många löjliga
-upptåg och skall egentligen utgöra styckets
komiska element. Intrigen består i följande:
chevaliern (hr Lundbergh) sammanträffar med
afsgt med mr Doliban (hr Uddman), hans
-dotter och blifvande måg (mill Säfström och
ihr Dahlgren) i ett värdshus i Avignon, der
dessa under en resa inträffa. För att ostörd:
kunna rekognoscera terrängen, ställer han sic
.döf och erfar härunder åtskilliga förolämpnin-
gar af sin rival, hvaraf han sedermera hem-
tar en välkommen anledning att skrämmr
ihonom till att afstå fästmön.
Utom nämnde personer uppträda ock åt-
sskilliga individer hvilka ej deltaga i sjelv:
handlingen, men som behöfvas, dels vid d
upptåg som utgöra pjesens hufvudingrediens.
dels för att åstadkomma sångensembler. Dess:
äro värdshusvärdinnan (mll Sällström), hen-
nes uppasserska (fru Strandberg) och cheva:-
lierens syster (mll Ryberg).,
Man finner snart att pjesens intrig ej är ::
det klyftigaste slaget, situationerna ingenting
mindre än sinnrika, och att hvad man kallar
komposition, hör egentligen alls icke existe-
rar. Dialogen är någon gång rolig, ofta
pueril, alltid dock liflig. Det hela är egent-
ligen blott en transskription af de förr si
omtyckta marionett- och pantomim-spelen.
Med allt detta slog stycket sig dock igenon;
och upplefde flera skrattsalfvor och applåder.
då man likväl sett mången bättre produk:
cbjelpligen falla. Hvarföre? emedan det i:
jer scenisk praxis, emedan det ej affektera:
att vara mer än det är och förnämligast eme-
dan det förgyiles genom dess förbund med
musiken. Öfversättningen, ledig och flytande,
röjer en öfvad hand.
Om författarne sjelfva ej utvecklat någon
synnerlig fyndighet, så ha de likväl beredt
komponisten tillfälle att göra det, och det ir
en större förtjenst än mången tror. Adams
talang i den lättare kuplettstilen tycks vars
outtömlig: allting lefver, flyter, skiftar; in
genstädes tröghet, tyngd, dimmighet. Melo
dierna äro merändels enkla och täcka, en-
semblerna nätt hopsatta med undvikande s!
alla tvära vändningar, alla kantiga öfvergån-
gar mellan fraserna. Instrumentationen är fin.
liflig och betungar ingenstädes sången, hvil
ket stundom händer Anber, då han har brådt-
om. Den som för öfrigt fordrar djupsinnis
karakteristik, gediget arbete, får lika litet sök:
det hos Adam, hvilken ej affekterar sådant,
som hos mången, hvilken dermed förer sto:
pomp. För öfrigt förekomma flera nog pue-
vila eller alltför flyktigt framkastade saker:
tredje akten är betydligt mattare än de båda
första och ouvertyren är bland alla pjesen:
upptåg det besattaste. Såsom vackra nummer
nämna vi den första duetten, mll Rybergs
kupletter, duetten mellan fru Strandberg oci
nll Sällström, allt i första akten; samt iden
andra, ensemblen under bordscenen, notturnot,
som bildar finalet, m. m.
Utförandet vilja vi icke bedöma efter för-
ta representationen, helst ej alla sujetter voro
ätt säkra. Pn h fvudsak i den franska ko-
nedien, som hos oss ofta saknas, är repartiernas
raskhet, och synnerligast yppar sig en virs
sbenägenhet att falla sin nästa i talet, Där
sådant likväl borde ske,
Emellertid gick det hela med temlig fat
ch godt lynne. I detta afseende nämna vi
ru Strandberg, som gaf sitt subrettparti med
aycken friskhet; hennes röst och föredrag har
enom hr Giinthers handledning vuunit be-
ydligt. Äfven hrr Uddman, Dahlgren (som
ock ännu ej är rätt säker irölen) och Lund-
ergh, som hade en ganska god hållning, sak-
ade ej humor. Milerna Sällström och By-
kt LL