RIKSDAGEN.
PLENA I GÅB E. M.
Ridderskapet ech Adeln.
Lag- samt allmänna besvärs och ekonomiutskottens
betänkande n:o 33, angående dels upphäfvande af,
dels ändringar i och tillägg till gällande föreskrifter
i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring,
föredrogs, sedan frih. Raab yrkat uppskof till mor-
gondagens plenum, hvarom voterades, dä med 15 rö-
ster mot 13 beslöts föredragning genast.
Af alla de motioner, som i denna fråga blifvit
väckte hafva utskotten tillstyrkt 1:o att 1:a S:s 3 och
10 mom. i 1853 års förordning mätte varda till all
kraft och verkan upphäfde; att den ändring mätte
göras i 8 mom. att lösningsanspråk skall, då nämn-
den tillstyrkt klyfningen, vid domstol anhängiggöras
isnan laga stånd hemmansdelen äkommit, eller, der
lagfart ej eger rmm, inom natt och är efter under-
sökningens verkställande samt ett tillägg till samma
mom. att der hemman undergätt klyfning i flere de-
lar utan föregängen undersökning, delegarne äro un-
derkastade lösningsanspråk.
Grefve Liljenerantz hade med nöje sett den utfär-
dade författningen af 1853, emedan han hoppades att
genom densamma all den uselhet, som genom för
mycken hemmansklyfning uppkommit deraf att ingen
öfvervakat 1827 års förordning, skulle småningom
upphöra. Tal. ansåg Sverges klimateriska förhällan-
den, den korta arbetstiden, den icke obetydliga jord-
rymd, som fordras att föda bäde menniskor och krea-
tur, samt behofvet af bränsle hindra en allt för vid-
sträckt hemmansklyfning. Backstuguhjonens antal vore
i ett förfärligt tilltagande. I Stockholms län utgjorde
de 21,000, och soldater, matroser eller torpare ut-
z2jorde 26,000. Säledes hälften af länets befolkning
på rörlig fot. Följden af sädant har ock visat sig
vid missväxterna. Om jordafsöndringen ej motarbe-
las, så vet man ej hvart det kommer att bära. Fat-
tigvärden är redan i hög grad betungande, och bade
al. en socken. sig bekant, der den uppgick till 100
rår årligen på mantalet, om det fortginge på samma
sätt. Man har blifvit missledd af statistiska uppgif
ter till det antagande att, ju folkrikare ett land ör,
ju starkare vore det. Styrkan ligger i det antal
trefna inbyggare, som finnes. Då tal. ansåg utskot-
tens tillstyrkande olycksbringande, så yrkade han af-
slag.
Hr v. Kock. Det har så mycket blifvit taladt och
skrifvit i detta ämne att man ej behöfver vara vid-
!yfug. Beklagade endast att sä vigtiga betänkanden
förekomma i slutet af riksdagen, och ej ens hinna
utdelas, sä att man får tid att se på dem. Tal. ön-
skade bifall till utskottens förslag, och ansäg att för-
ordningen är så nyss tillkommen vara ett skäl till för-
ändring, emedan annars mycket missnöje, olyckor
och trassel skulle u pstä. Dei är naturligt att rege-
ringen fäster sig vid Rikets Ständers äsigt, och är
den omnämnda författningen en följd af det olyckiiga
beslut, som Rikets Ständer fattade vid 1841 ärsriks-
dag. Följderna af denna förordning hafva i motio-
nerna blifvit anförda. Tal. anförde derpä ett par yt-
wranden af ledamöter i den kommitte, som varit till-
satt i och för hemmansklyfningen. Tal. trodde ej att
bland den befolkning, som kan förvärfva sig jord,
brotten fär sökas, utan just bland dem, som icke kan
förvärfva sig en jordbit, och hvilkas antal man ökar
genom denna förordning. -
Frib. Raab bade ej väntat ett sådant yrkande af
grefve Liljencrantz, som visat sig såsom en brödra-
kärletens kämpe. Trodde grefvons omdöme hvila på
en förv sn endast vill hafva rika och ar-
betare. dugliga arbetare erhållas, om ut-
sigten att förvärfva jord borttages? De komma då
att sakna en framtid. Hvarföre vill man beröfva dem
den? Tal ansäg det tvertom lycbligt om backstugu-
sittarne kunde förvandlas till sr jordegare. Bar
Sverge då för mycket folk ? Tel. trodde landet kunna
föda dubbelt så många inbyggare som nu, om mar
ej hindrar dem i jords förvärfvande. Författningens
princip är oriktig, då den bestämmer !s mantal sä-
som det minsta. Flerestädes finnes !; hemman som