BISTRA TIDER
AF
Charles Dickens.
Sissy såg på Rachaels ansigte att hon nu
kunde lita på henne. Sedan hon stått stilla
ett ögonblick för att se henne skynda bort,
vridande sina händer som hon sprang, vände
hon om för att börja sitt eget sökande efter
hjelp. Hon stannade vid omhägnaden för att
vid den fastbinda sin schal som vägvisare till
platsen, tog derpå hatten i hand och började
springa så som hon aldrig förut i sitt lif sprungit.
Spring, Sissy, i himlens namn spring!
Stanna ej för att hemta andan. Spring, spring!,
Påskyndande sina steg med dessa uppmanin-
gar, sprang hon från fält till fält, tills hon
kom till ett skjul vid en gruföppning, der två
män lågo i skuggan och sofvo på en halm-
bädd. Ått först få dem vakna och sedan göra
dem begripligt hvad som fört henne dit, var
ingen lätt sak; men så snart de förstått henne,
blefvo de eld och lågor som hon sjelf. En
af dessa karlar låg i en tung rusdvala, men
då hans kamrat skrek i hans öra att en men-
niska hade fallit ned i det Gamla Helvetes-
gchaktet, störtade han upp och ut till en pöl
med smutsigt vatten, stack ned hufvudet deri
och kom nykter tillbaka.
Med dessa två män sprang hon till en an-
nan ännu längre bort och med denna till ännu
en annan, under det de andra sprungo åt hvar
gitt håll. Derpå lyckades de få en häst och
en karl upp på den, som red i sporrsträck till
jernvägen och afsände ett bref till Louise från
) Se A.B. n:o 202, 202, 303, 206, 208—210, 213,
215, 217, 220, 222, 227, 229, 233,235, 237, 239,
241, 242, 246, 248, 249, 203, 205, 207, 260, 261,
263, 265 och 267.