var broder till den genom sina resor i Syd-
Amerika kände och i Sverge sedermera bo-
satte och aflidne C. E. Bladh.) .
Från Helsingfors skrifves d. 25 Oktober:
Om det äfven är sannt att ett spärradt land, un
der bördan af ett krig, till en v så grad lefver på
kapitalet, så tvingas det dock af den härda nödvän
digheten att undersöka och nlita siva inre hjelpkäl-
lor mera än förr, och denna erfarenhet skall ej blilva
utan sin nytta, när bättre tider randas. Det som tryc-
ker tyngst på rörelsen i det yttre och inre, är icke
så mycket -kryssårnes blokad, som har sina luckor,
eller ögonblickets bördor, hvilka äro en öfvergående
last, som icke fistmera ovissheten om den framtid,
som randas, när den snön smälter, hvilken ännu göm-
mes i höstens moln. Om i denzsa stund uppstode en
profet, som, olik alla andra, vore osvikelig och kunde
säga till landet: i nästa vär ha vi fred! — då vore
ögonblickets trollmakt bruten isamm : stund, en ofant-
lig tyngd vore vältrad frän hvarje bröst, förlusterna,
ehuru kännbara, skulle upphöra att svida, önsknin-
garne, om ock ouppfyllda, skulle draga vexel på bät-
tre tider, yxan skulle däna i alla skogar, hammaren
skulle ljuda i alla verkstäder, plogens bill skulle hväs-
sas, intelligensens krafter föryngras, allt skulle lifvas
och förfriskas af vissheten att ega en framtid — denna
framtid, om hvilken eit manligt folk aldrig förtviflar,
men hvilken det är menskligt att frukta, när den står
vid horisonten lik en ofantlig lavin, som hotar att
krossa och förhärja allt i dess väg.
Fredens tankar och sysselsättningar ha likväl i
denna stund ätertagit sin plats i den finska hufvud-
staden. Ea stor del af militären har afmarscherat;
finska, gardet, som väntades hit, är på marsch åt Po-
len, utan att man känner dess bestämmelseort. Större
delen af familjerna :rän landet äro inflyttade, de
toma väningarne äro åter befolkade, höstarbetena gå
sia gäng, universitelet är öppnadt, studenterna fäta-
ligare än förr, men talrikare än man väntat, och den
herrliga studentsån en, frisk som en framtids hopp,
begyaner åter ljuda i höstens mörker. Marknaden
var som vanligt, en ringa tillöknin : i den marknad,
som alla förmiddagar eger rum vid hamnarne och på
salutorget.r
Kejsaren har befallt att ytterligare 2 skarp-
skyttebataljoner indelt militär skola uppsättas
på de i manifestet af den 23 Juni fastställda
grunder.
TYSKLAND. .
Mellan tysk-österrikiska telegrafföreningen
och ryska kabinettet har ett fördrag blifvit af-
slutadt om befordrande af depescher med elek-
triska telegrafer. Förhandlingarne härom ha
blifvit förda å ena sidan af ryska, å den andra
af österrikiska och preussiska kabinetterna.
ITALIEN.
En korrespondent till ett utländskt blad
skrifver om tillståndet i Neapel:
Vintern nalkas under de mest sorgliga utsigter
för detta olyckliga land. Det mäste ock medgifvas
att en del af detta elände bör tillskrifvas den epi-
demi som hemsökt Neapel. Ingen bekymrar sig om
kolerans offer; man vet här ingenting om dessa filan-
topiska tillställningar och insamlingar som annorstädes
organiseras uuder de förmögnare klassernas patronage ;
den fullkomligaste likgiltighet råder öfver allt.
Ett undantag mäste emel!ertid göras för en person,
hvars sjelfuppoffring varit beundransvärd. Det är
erkebiskopen af Neapel, kardinal Riario, som bloit-
ställt sitt lif och uppoffrat nästan hela sin enskilda
förmögenhet. Också finnas få personer som äro mer
populära än han.
Himlen vare tack, koleran har dock slutligen nä-
stan alldeles upphört i Neapel och blott några spridda
fall inträffa i Abruzzerna och Calabrien. På Sici-
lien inträffa ännu nägra sjukdomsfall och isynnerhet
i Palermo. Ingen stad i Europa har dock lidit så
mycket som Messina.
Det officielt kända antalet dödsfall är 22,500, och
denna siffra är under verkligheten, ty hvarje dag gå
auktoriteterna frän hus till hus för att insamla un-
derrättelser i och för dödsfallens konstaterande och
de upptäcka oupphörligen nya genom de upplysningar
som erhållas af personer hvilka återkommit till Mes-
sina. Det ör nemligen bekant att den dag farsoten
utbröt i staden, öfvergåfvo auktoriteterna sina em-
botsrum och följaktligen kunde intet dödsfall inregi-
sireras. Prester, läkare och apotekare voro de första
som togo till flykten.