vara kändt och tillgängligt i Christiania, men
i afseende på hvilket man här i åtta år er-
hållit det svar att det cirkulerar mellan stats-
rådets ledamöter,.
Festligheten den 4 November har medfört
ett resultat så betydelsefullt, att vi antecknat
det som en politisk händelse. Den haröpp-
nat våra bröders hjertan till uttryck, som för
oss äro oförgätliga, för utlandet betydelsefulla,
och låtom oss hoppas det äfven för Nordens
framtid. Måtte Nordens två brödranationer allt
framgent få fira denna fest icke blott till
minne af den yttre politiska föreningen, wan
fast heldre såsom årsdagen af denna förenings
andliga förverkligande genom sådana band af
kärlek och tro, som endast kunna uppstå
mellan fria och sin frihet värdiga folk, —
genom band, som ingen våldsmakt kan bryta
och ingen tid försvaga!
Det märkliga tal, hvarmed Prof. Faye vid
ofvannämnda fest, under jublande bifallsrop,
föreslog skålen för föreningen, anse vi oss
böra meddela våra läsare in extenso:
Högtärade församling! Det är en gammal erfa-
renhet, hvars sanning vi ofta mäste erkänna, att ett
godt först blifver riktigt värderadt, när nägon vill be-
strida oss rättigheten att ega och njuta detsamma,
— och är icke denna festliga sammankomst i sjelfva
verket ett ytterligare bevis för denna sanning? — Un-
der en hel menniskoälder, i 40 är, har Norge lefvat
i förbindelse med Sverge, samt är efter är allt mer
och mer erkänt föreningens höga betydelse, — och
likväl är det i dag första gången en så talrik för-
samling af alla samhällsklasser af fri och enig vilja
samlas, för att högt och tydligt uttala erkännandet af
den lycka, som vi under denna följd af är hafv: ät-
njutit, och vär tacksamhet emot Försynen, enligt hvars
ledning en mäktig och klariseende jordisk herrskare-
ande förenade tvenne folk, som aldrig bort vara ät-
skilda. — Hafva vi då under en så läng tid varit
otillgängliga för den rätta uppfattningen af förenin-
gens natur och betydelse? — Vi svara med full öf-
vertygelse — nej! Hafva vi bortlefvat dessa mänga
dagar under ett tomt och ändamålslöst misstroende
mot den nye brodern samt visat honom och der
öfriga verlden det däraktiga skådespelet af en
sjelfkär nationalstolthet, som ej vägade blicka
utöfver sin egen dörrtröskel af fruktan att brodern
skulle träda öfver den såsom en öfvermäktig ovän?
— Nej, i sanning nej, sä har det icke varit. Vart:
sträfvande har hvilat på en bättre grundval — cck
kunde än detta sträfvande under föreningens barn
dom icke visa sig fullkomligt fördomsfritt och u-an
intryck af minnena frän den försvunna onda tiden,
då brodern på fjellets ena sida alltid stod väpnad
emot brodern på den andra, — så är det dock nu
klart för oss sjelfva, och bör vara samt skall blifva
det för brödrafolket, att våra önskningar och våra
bemödanden hafva sökt det höga mälet: att göra
oss värdiga att stå med sjelfmedvetandets styrka vid
sidan af ett folk, hvars historia stär för alla säsom
en ljusbild, som lifvar den inre kraften samt drifver
den till stora och goda bandlingar.
Det är sagdt — jag känner icke källan och önskar
ej att känna den — att Norge icke har arbetat lika
väl tillsamman med Sverge, som Norge gjorde det
en gång med Danmark.
Är detta sannt? Nej, ljuder det högt från alla
läppar. — Nej! denna sägen är visserligen icke sann;
ty Norge verkade säsom nation alls icke på den tiden
och dess enskilde män verkade endast säsom med-
lemmar af en stat, sammansatt af landskapsdelar,
af hvilka Norge bildade den mest aflägsna.
Godt, mine herrar! Vi vilja af hjertat önska att
en broderlig anda må kraftigt medverka till att göra
den rymd träng och lätt att öfverfara, som skiljer
Danmark från Norge; men ingen må derföre tro,
att dessa sympatier kunna ens en fingersbredd rubba
vårt förband med Sverige, ty hvad naturen har fjell-
fast sammanfogat, skall den kortsynta menniskan icke
ätskilja och när dertill slägtskaps och mänga gemen-
samma fördelars band gifva iöreningen styrka, då
varder den så fast, att en upplösning skall blifva
omöjlig.
Jag vill helt öppet framställa en fråga: Kan nå-
gon med sanning såga, att här i Norges lan. rader
någon ogynnsam sinnesstämning mot brödsariket?
Nej! Förnuftets och hjertats röster utta vt en-
hälligt nej. — Kunna vi missunna eller i.: Sver-
ges närvarande eller tillkommande styrka oc cka?
Nej! ropas det. En sädan sinnesstämni- il al-
drig. få inrymme. — Låt dä komma hvi! stöm-
melse, som en vis och högre magt vill ti - 12 038,
och Norge skall finnas färdigt att modigt ch tillits-
fullt ställa sig vid Sveriges sida säsom en trofist
vapenbroder, så sannt det icke är en fabel, att tro-
fasthet alltid var ett kännetecken på norrmannen, sä
visst som han icke skall svika sin gamla goda natur.
Vägarne till brödrariket äro väl icke få, — de gå
öfver fjell och sjöar på flera håll; men det fordras
ännu flera, på det vi kunna komma så ofta tillsam-
man, att vi omsider fullkomligt tillegna oss den
grundsanning, att dessa tvenne folk, dessa tvenne
länder i mänga afseenden kunna verka lyckobrin-
gande på hvarandras utveckling. — Vi kunna ännu
finnas skiljaktiga i mängen åsigt, men enige skola
vi blifva med mun och med hand mot enhvar, som
vill skilja oss ät.
Mine herrar! För en stark förening! För en lyck-
lig förening! För en förening utan fruktan och
sadel!