fruktar att jag aldrig förstått Louise. Jag
fruktar att jag ej gått fullt riktigt tillväga vid
hennes uppfostran.
Der träffade du just hufvut på spiken,
svarade mr Bounderby. Nå der! är jag då
ense med dig. Det var då väl att du en
gång hittade på det. Uppfostran! Jag skall
säga dig hvad uppfostran är. Att bli körd
på porten och satt på den knappaste ration
af allt, med undantag af hugg och slag. Det
är hvad jag kallar uppfostran.n
nJag hoppas att ditt sunda förnuft säger
dig, invände mr Gradgrind i all ödmjukhet,
att hvilka förtjenster än ett dylikt system
kan ha, det dock skulle vara mindre tillämp-
ligt på flickor.,
Det inser jag alldeles icke, sir,, svarade
den halsstarrige Bounderby.
Nå väl, så låt oss då,, suckade mr Grad-
gring, lemna den frågan helt och hållet å
sido. Jag försäkrar dig att min önskan ej
är att disputera. Jag söker blott att förbättra
hvad ej är som det skulle vara, och hoppas
på ditt välvilliga understöd, Bounderby; ty
jag har blifvit svårt, mycket svårt hemsökt.,
Jag förstår dig ej ännu och kan derföre
ingenting lofva, svarade den envise Boun-
derby.
rUnder loppet af några få timmar, kära
Bounderbyv, fortfor mr Gradgrind i samma
sorgsna och försonliga ton, tycker jag mig
fått en långt klarare insigt i Louises karakter
än förut på åratal. Denna insigt har blifvit
mig på ett smärtsamt sätt påtvingad, och upp-
täckten är ej min. Jag tror mig hafva märkt
— det skall förundra dig, Bounderby, att höra
mig tillstå det -— jag tror mig hafva märkt
att det finns egenskaper hos Louise som —
som blifvit groft vårdslösade och — och äf-
ven något missriktade. Det är äfven min tro
att, om du ville vänskapligt bistå mig att i
tid söka öfverlemna benne åt hennes bättre
natur för någon tid och genom uppmärksam-
het och ömhet få den ait utveckla sig, skulle
sådant vara till allas vårt bästa. Louisep,
sade mr Gradgrind, i det han skylde ansigtet