gen, väl mindre oförtäckt i dess egna artik-
lar, men des!o mera öppet uti uppsatser af
insändare och ifrån utländska blad, framställde
neutraliteten quand-meme och dess upprätthål-
lande med vapen mot vestmakterna såsom sven-
ska kabinettets politik, så kunde väl hela
detta tidningens sätt att gå tillväga omöjligen :
tolkas annorlunda än som en positiv bekräf-
telse åt en mening, den flera andra indika-
tioner, trots allt hemlighetsmakeri, förut tyckts
gifva vid handen. Och när — såsom följd j
af denna bekräftelse — ett allmänt misstro-
ende, både hos representanter och enskilta
medborgare samt hos pressen uppstod i afse-
ende på regeringens yttre politik, hvem harj
då rättvist skulden derför? Svaret lärer icke
kunna blifva mer än ett. Att detta misstro-
ende nu skulle vara undanröjdt genom de
meddelanden, som mellan fyra ögon gjordes
till en aktad ledamot af borgareståndet, och
zenom denne till en del af hans ståndskam-
rater, är sannerligen mera att önska än att
hoppas.
Så länge kriget icke på ett afgörande sätt
flyttades till Östersjöländerna, kunde ej mer
än en mening äga rum derom, att neutralite-
ten var den politik som dikterades af Sver-
seg intressen. Mången har det likväl i hög
stad förvånat, att svenska och danska kabi-
netterna skyndade fram med sin neutralitets-
förklaring långt innan kriget mellan vest-
makterna och Ryssland ännu var förklaradt,
och medan konferenser och protokoller i Wien,
till fredens upprätthållande, oförtrutet fort-
sattes. Var denna brådska verkligen påkal-
lad? Eller borde det ej betänkts, att denna
srådska kunde gifva anledning till kombina-
tioner och slutföljder, hvilka helst bort und-
vikas? Lätt var nemligen den eventualiteten
att förutse, att, i fall krig uppstod emellan
vestmakterna och Ryssland och i fall detta
srig utvecklade sig på en större skala
och i vidsträcktare dimensioner, den hufvud-
sakliga krigsteatern skulle blifva Östersjön
ach dess kuster, dels emedan Ryssland, ojem-
örligt mera sensibelt och sårbart i dess Öster-
sjöprovinser än i Svartahafsländerna, kan på
len sidan oändligen lättare tillfoga ett afgö-
ande slag, de!s ock emedan vestmakterna
vafva vida närmare och lättare att på det
vållet utföra slaget. Måste då ej den slut-
satsen föranledas, att neutralitetsförklaringen
just för denna eventual:tets skull blifvit så på-
skyndad? Antog ej saken det utseendet, som
skulle svenska och danska kabinetten på för-
hand hastat att, så att säga, rigtigt binda sig
fast vid neutraliteten innan ännu ifrågava-
rande eventualitet inträffat, på det att de ef-
eråt, med åberopande deraf, skulle kunna
nöta och afböja vestmakternas framställnin-
gar? Då franska lägret sammandrogs vid
3oulogne, och första divisionen deraf skicka-
les till Åland för att förstöra Bomarsund,
hette det i flera utländska tidningar att vest-
makterna ville låta 50,000 till 60,000 man
omedelbart följa efter, för att, i fall Sverges
bistånd med en motsvarande styrka kunnat
not subsidier och andra fördelar erhållas,
flytta kriget till Sveaborg, Cronstadt och Riga
vå samma gång som till Krim och Sebasto-
pol, men att denna plan strandat mot sven-
ska kabinettetz neutralitetspolitik. Huruvida
någon sanning funnits uti dessa rykten, som
ifven i Svenska Tidningen upprepades, torde
väl, när engelska parlamentet kommer till-
sammans, upplysas af de bandlingar som då
blifva oftentliggjorda.
Regeringarnes yttre och inre politik stå of-
rast, isynnerhet 1 sådana tider som våra då
alla frågor koncentreras och löpa tillsamman,
uti närinaste frändskap med hvarannan. Or-
saken är ganska naturlig. Den ena och den
andra bestämmas af samma intressen. Man
har i början af sistlidne vår sett samtliga de
smärre tyska regeringarne sammanträda på en
gonferens i Bamberg i anledning af de poli-
uska förvecklingar för Tyskland hvartill den
orientaliska frågan gaf anledning, och der af-
sifva ett utlåtande, högl gen till förmån för
Ryssland. Nu är det visserligen sanut att de
små tyska hofven samtligen äro genom slögt-
skapsband, på närmare eller fjermare afstånd,
Förenade med det ryska; men ingen måtte väl
vara så enfaldig, eller snarare så vanvettig, att
han kan inbilla sig att det var slägtskapen
som förmådde dessa hof att gemensamt ut-
tala sig för Ryssland och taga dess parti.
Nej! det var helt enkelt — det egna intres-
set; ty i politiken är det intressena som be-
herrska allt.
Reaktionen 1849 och 1850 återförde också
i Tyskland allenastyrelsen och de privilige-
rade till väldet, hvilka ömsesidigt stödja och
hjelpa hvarannan att utsuga folken och hålla
dem i förtryck. Detta välde är i sig sjelf
alltför svagt, i Tyskland som annorstädes,
itt motstå tidehvarfvets ström och tolkkraf-
rens påträngande. Det behöfver ett yttre stöd.
Detta stöd är Ryssland. Ryska politiken för-
står också sin ställning ganska väl. För att
hålla den europeiska reaktionen vid godt mod
och fortfarande fästa allenastyrelserna och de
privilegierade vid dess intressen, förkla-
rade ju ganska nyligen Journal de S:t Pe-
tersbourg, att Ryssland förer det nuvarande
kriget emot revolutionen och materialismenp,
(d. v. s. mot Frankrike men isynnerhet mot
England) för det konservativa Europas beståndr.
Kan det då gifvas någon sanning klarare än
den, att hela den europeiska reaktionen, ifrån
konung Bomba och hans omgifning i södern
ända upp emot norden, eger ett positift in-