tillfredsställda när de inom sig kunna hysa
den öfvertygelsen, att konungens politik öf-
verensstämmer c.? Är det ej snarare mot-
satsen; och finnes icke här samma skilnad
emellan den ena och andra utgångspunkten,
som emellan ett huru och emedan? och då
redaktionen längre ned sagt, ati representan-
terna icke böra tro annat än hvad de se, d.
v. s. icke döma annat än efter de gerningar,
de aktstycken och förklaringar, som offentli-
gen framläggas, sammanfaller icke detta pre-
cist med hvad i artikeln yrkats?
Artikelförf. är då ur stånd att fatta, och
aödgas anhålla att Red. täcktes från artikelns
eget innehåll, icke från suppositioner derur,
bemta skälen för sin slutsats, att Förf. uti
sin framställning skulle afvikit från den kon-
stitotionella grunden, och tillåter sig, i sam-
manhang dermed, några ytterligare frågor, hvil-
kas besvarande sannolikt ej bör kunna annat
än bidraga till redande af begreppet om ställ-
ningen i konstiutionelt afseende.
Redaktionen lägger med största skäl vigt
på rådgifvarnes beskaffenhet, och artikelförf.
underskrifver i det afseendet mer än gerna
hvad som förekommer i slutet af reservatio-
nen. Men i tillämpningen af detta räsonne-
mang till den förevarande frågan tycker sig
artikelförf. finna någon oklarhet, som det bör
vara intressant att få upplyst. Då nemligen re-
daktionen förklarat sitt missnöje med det styc-
ket i artikeln, hvarest omtalas såsom ett fak-
tum, att nationen ser med spänd väntan till
konungen mera än till rådgifvarne, så tyckes
deraf följa, hvad reservationen äfven mer eller
mindre antyder, att redaktionen vill att man
skall fråga hufvudsakligen efter rådgifvarnes,
såsom de konstitutionelt ansvarige, och icke
efter konungens mening. Må vara. Redak-
tionen har vidare vid många tillfällen fram-
hållit, att rådgifvarne sakna nationens förtro-
ende och att de borde aflägsnas, sedan två
stånd gifvit dem ett misstroendevotum. Godt.
Men om de icke aflägsna sig på grund af ett
sådant votum, hvad är då att göra? Repre-
sentationen och pressen borde då åtminstone
visa, på det enda sätt som kan ske, att
det är allvar med detta misstroende, eller
hvarföre skulle de annars hafva skäl att af-
lägsna sig? —d. v. s. representationen borde
vägra, och pressen afstyrka beviljandet af alla
förtroende-anslag. Hafva borgare- och bonde-
stånden gjort detta? Har Aftonbladet sjelf
gjort det? Har Aftonbladet velat göra råd-
gifvarnes aflägsnande till ett vilkor för be-
viljande af de stora jernvägsanslagen, med
hvilka följer den förutsättningen att jern-
vägarne skola byggas af staten och genom
den d. v. s. regeringens omedelbara för-
sorg samt af densamma förvaltas? Har Af-
tonbladet ens framställt rådgifvarnes af-
lägsnande såsom ett conditio sine qva non
för beviljande af det nu ifrågavarande an-
slaget, eller haft någonting annat emot det
samma än att det borde placeras på det stora
kreditivet? Artikelförf. bekänner således att
han äfven härutinnan icke är i stånd att se,
i hvad måtto redaktionen skulle i detta hän-
seende befinna sig på en mera konstitutionel
basis, än framställningens i artikeln.
Men om man sålunda håller sig vid hvad
som är, icke hvad som borde vara; om det
vid närmare undersökning förhåller sig så,
att de medel, som äro oundgängliga för att
få rådgifvare, till hvilka man säger sig icke
hafva förtroende, aflägsnade, antingen icke
kunna användas i följd af den parlamentari-
ska inrättningens kraftlöshet, (helt olika här,
emot i Norge), eller ock att man icke ens
sjelf velat använda dem på anslagsvägen, för
att ej genom uppskof ännu mer skada sjef-
va saken; om af sådan anledning rådgifvarne
sitta qvar utan att bry sig om det först-
nämnda misstroendevotum, då frågas om icke
den konstitutionella ansvarigheten reducerar
sig till ett bländverk, en blott fras: om icke
de, som hysa misstroende till riktningen af
rådgifvarnes politik, måste under ett sådant
förhållande önska att inflytelsen på konungen
af dessa rådgifvares politiska riktning må
vara så ringa som möjligt, och om annan ut-
väg finnes, än att i detta hänseende vädja till
konungen sjelf, samt, så länge samma för-
hållande fortfar, betrakta honom såsom huf-
vudsakligen ansvarig, icke juridiskt, men mo-
raliskt, icke inför riksrätt, men inför natio-
nen, för de beslut som fattas, och tillkänna-
gifva hvad allmänna tänkesättet väntar i en
fråga, der dynastiens väl och nationens äro
ostrigt förknippade.
Artikelförf. hoppas att intet af det ofvan-
stående skall finnas ligga utom ämnet eller
vara öfverflödigt för att undanrödja de slut-
satser i den förutnämnda reservationen, hvil-
ka blifvit grundade på antaganden som ej fin-
nas i artikeln. a
Vecko-nppgifter rörande Riksbanken, afgifna
den 19 Okt.
Bankodiskonten.
Allmänna fonden. Den 12 Okt. till d. 19 Okt.
Utestäende den 12 Okt. . . . 4,406,658: 43. —
Influtne kapital-afbetalningar —. 71,169: 32. —