om det tillhör konungens samtlige rådgifvare att full-
göra sitt kall, vare sig att frågan gäller det ena eller
andra af de kreditiver, före hvars begagnande för-
hållandena till de utrikes makterna icke få förblifva
nägon hemlighet för nägon ledamot af konungens
statsräd. Det är jemväl dä, som ett misstag lätteli-
sen kan bringa landet derhän, att ett förbund med
Ryssland blir den oundvikliga följden; och det är en
sädan upplösning af den förklarade neutraliteten,
som icke ligger utom möjlighetens gräns. Man be-
höfver icke derföre förutsätta hos konungens råd-
gifvare nägra sympatier för Ryssland eller för less
styrelse; man bör tvertom hoppas, att 1812 års por
livik, som afgjordt skiljde Finland från Sverge, nu-
mera af alia vära statsmän ogillas, säsom oek denna
Sverges förlust af Europas statsmän mu beklagas, men
man får dock ej heller förbise, att dessa rädgifvare
beredt väg för de grundsatser, som, under Rysslands
supremati, under de sedaare åren herrskat inom Eu-
ropas flesta länder, och. att all anledning saknas, att
de klokare skola behaädla den utrikes politiken, än
styrelsen inom landet, och att de mera, i fråga om
den, skola förstå landets behof och efterkomma dess
inskningar, ån de förmått i sina tillgöranden för lan-
dets ekonomiska utveckling och beträffande de lag-
siiftoidgsfrägor, som tillhört deras behandling.
Enär vi således sakna all visshet, huru regeringen
san komma att handla för det fall, att fråga blifver
om neutralitetens brytande, och då regeringen, som
icke lemnat nägon upplysning om d2 nuvarande för-
bållandena till utrikes makter, och om sina egna af-
sigter, måste bära det ökade misstroende, som a? ett
sådant förhemligande är en ovilkorlig följd, kunna vi,
såsom folkets representanter, icke underlåta att, så
vidt med vår pligt och vår rätt i öfrigt kan vara för-
enligt, sätta regeringen i den nödvändighet, att, då
ett afgörande steg måste ega rum, äter sammankalla
Rikets Ständer, på det att en sannt nationel politik
måste framträda såsom en verkan af det återställda
förtroeodet mellan regeringen och folket, hvilka begge
icke fortfarande eller för en längre tid kunna miss-
känna nödvändigheten att sluta sig tillsammans på
det enda sätt, sådant låter sig göra.
Dä ett kreditiv äfven till det belopp, regeringen
iskat, icke i och för sig sjelft kan upprätthälla pea-
traliteten, utan endast lemna medel för tillgöranden,
avilka, derest de verkligen äro lämpliga och för än-
damälet nödvändiga, måste fortsättas och hafva till
följd Ständernas sammankallande, inom någon längre
eller kortare tid, efter det medlen börjat att använ-
das, så saknas all anledning att genom ett stort an-
slag uppskjuta denna i sådant fall ovilkorligen erfor-
derliga åtgärd till en tidpunkt, då mähända steget är
taget oäterkalleligt och landet får uppbära hvad dess
auvarande representanter kunnat och bordt förekom-
ma. Gestalta sig deremot förhållandena så, att krig
visar sig vara en oundviklig nödvändighet, så Isrer
ock det större kredlitivet komma att lemna erforder-
liga medel, jemte det Ständerna dä genast måste
sammankomma.
Till frågan hörer ock, att den kongl. propositionen,
på sätt statsrådsprotokollet upplyser, icke afser medel
för krigsmaterielen, utan att förslaget om den äskade
förhöjningen utgått från chefen för finansdepartemen-
tet, som anmält, att medel saknades för trupprörel-
ser och för flottans utrustning, samt att cheferna för
försvarsverkets departementer icke tillkännagifvit nå-
got behof af materiel, som i allt fall icke kan eller
vör bestridas af kreditivmedel, utan, efter vårt stats-
skick, skall särskildt pröfvås och genom bestämda an-
slag fyllas.
Såsom en ytterligare anledning för mig att icke
erkänna lämpligheten af kreditivets bestämmande till
det af regeringen äskade belopp, anser jag den om-
ständighet, att konungens rädgifvare icke visats hafva
i någon form fästat Kongl. Maj:ts nådiga uppmärk-
samhet derpå, att Norges staiskassa jemväl borde till-
handabålla medel för de eventuela behofven. Nor-
ses förutseende statsmän hatva ej eller, så vidt kändt
år, inför storthinget ådagalagt nödvändigheten af ett
anslag, svarande mot vära kreditiv. Orsaken härtill
sorde åtmisstone till en del ligga deri, att Norges
representation icke kunde antagas sinnad att på för-
band afsäga sig och sina kommittenter rättigbeten att
aöras och rådfrägas, om de politiska förvecklingarne
skulle hota att i sin hvirfvel indraga de Skandinavi-
ska brödrafolken.
Slutligen anser jag, att denna fräga icke kan undgå
att fästa blicken på de diplomatiska handlingar, som
I sednare dagarne blifvit offentliggjorde och hvilka
väl ä eva sidan visa ett allvarsamt bemödande af
vestmakterna och. det med dem förbundna Ö terrike
att stäcka Rysslands öfvermakt, men ock ä :en an-
dra ådagalägga ett sträfvande af Preussen at tillvä-
sabringa en förening med de tyska småstateroa, och,
som det vill synas; med hofven här och i Köpenhamn,
för att under formen af väpaad neutralitet intaga mot
vestmakterna och Österrike ea imponerande si: Ining,
som skulle på en gång inskränka des se io r på
sationernas deltagande i striden och derjo: sveda
Ryssland så lindriga fredsvilkor, som möj En så
dan följd af Sverges neutralitet, som den sistoäinnda,
sorde göra denna ställning mera opolitisk, än hvarje
annan, och hvarje penningeuppoffring för ett sådant
åadamäl än mera betäoklig.
Hufvudsakligen af dessa skäl reserverar jag mig
mot statsutskottets utlåtande, hvarigenom Rikets Stän-
ters bifall till den kongl. propositionen blifvit föror-
ladt.