berättiga konungen at! prorogera riksdagarne, och at ändock under prorogationstiden utskott, valda af Ri kets Ständer, skulle kunna fungera, rönte nästan en hälligt och strängt ogillande. Man ansäg det orät att lappa! pärde gamla-grundlagarne; man förändrade sig öfver att denna riksdags konstitutionsutskott,som för. kastat de många väckta förslagen till representationens ombildning, kunde komma med förslag, hvilkas antagande skulle-öka regeringens-makt, men inskrähka folkets kontroller på densamma; man ansåg depbrmanenta utskotten onödigtvis och utan hopp om bättre resultater af dom, än af de vanliga kommitteerna, blifva kostsamma för staten; man faon med ett ord förslaget hvarken nödigt eller: nyttigt. Af denna äsigt var nästan hela ständet, och detta förklarades äfven våra dess gemensamma tanka vid sakens återförvisning-till utskottet. Endast ett par talare försvarade memorialet; men tiden -medgifver ej i dag närmare redogörelse för debatten. Lagoch ekonomiutskottets betänkande n:o 27, i fråga om stängselskyldigheten, väckte en som det tycktes ännu -enhälligare opposition. Petter Jönsson väckte : muntligen förslag att ständet genom ensärskild deputation måtte till Kongl. Maj:t aflemna; en und. skrifvelse, hvari skulle uttalas ståndets farhågor för en sådan förändring som är i fråga, och Ola Svensson samt Johan Johansson från Östergötland afJemnade skriftliga :motioner i samma syfte. Ola Svenssons var isynnerhet utförligt motiverad genom äberopände åf en stor mängd olägenheter, som skulle af förändringen blifva en följd. Ola Månsson talade äfven: för-samma åsigt och önskade, att i den skrifvelse, söm skulle aflemnas, mätte särskildt begäras att folket i orterna måtte på lämpligt sätt blifva hördt öfver frågan. För öfrigt voro alla som yttrade sig; af Samra åsigt med dessa talare. — Betänkandet lades till håtidlingarne och motionerna remitterades till enskilta utskottet. Vid statsutskottets utlåtande n:o 323 återremitterades den punkten som tillstyrker anslag till Stockholms slotts behof, men anslaget till Gripsholm bifölls.! För denna mening talade Henrik Andersson, Falk och Ola Månsson. I Den -punkten, som afstyrker de äskade 30,000 rår till ett ridhus-på Helgeandsholmen, gillades utan diskussion. I En inbjudning från borgareståndet, att instämma i) detsammas beslut om anslag till en slöjdskola i Borås, förördades af Gabriel Andersson, Sahlström, Petter Jönsson, David Andersson, Nils Nilsson och Ola Månsson, men afstyrktes af Henrik Andersson och på visst sätt af Måns Månsson, och dessas mening segrade vid votering med 32 mot 23. ——— I I (Insändt.) Det Har blifvit ett bruk inom vär nuvarande reresentation att, då det endast är fråga om ord och raser, icke spara några ansträngningar för att feoreliskt utdöma ministerer med hvilka man varit missnöjd, men att i-praktiska frågor visa just samma ministerer det rest obegränsade förtroende, genom att bevilja dem snart sagdt hvad summor det kan dem falla in att begära. Sällan: hår väl denna tendens så tydligt framstätt som nuifråga om de 2, millionerna. Samma personer, som endast för nägra månader sedan offentligen förklarade ått ministren förlorat landets förtroende, tveka nu ieke att just för samma minister förorda det mest oerhörda förtroende. Såsom skäl härtill uppgaf man icke att ministåren blifvit förbättrad af den aga, som den erhöll vid dechargebetänkandets förkastande, utan helt enkelt, att då det klander: söm dervid uttalades endast utgick från två stånd och icke frän Rikets Ständer, sä kunde det ej utgöra någon orsak för anslags nekande. Vi fråga de herrar, som drifva dessa läror: Hyste de verkligen något hopp att deras klander mot ministeren vid afgörandet af dechargebetänkandet skulle vinna gehör inom de privilegierade ständen? Var icke högsta målet för deras sträfvanden att få klandret mot ministören uttaladt inom borgareoch bondestånden? Detta lyckades dem, och enförkastelsedom blef i deras stånd uttalad öfver det slapja och kraftlösa sätt på hvilket den nuvarande ministören leder värtfäderneslands öden. Då framträdde ingen och yrkade dechargebetätikandets läggande till handlingarne derföre att de priviligerade ständen skulle omintetgöra borgare och bondeståndens beslut. Nu deremot yrkäs ett förttoendevotum åt den dä så skarpt klandrade ministören på den grund, att dessa ständ hafva genom sina beslut tillintetgjort Verkningarne af borgareoch bondeständens beslut. Ar det konseqvens i ett sädant :hårdlingssätt ? Finnes det ej lika mycket skäl för de oprivilegierade: stånden att visa sitt misstroende mot ministeren nu, dä det är fräga om handling, som då det endast var fråga om ord. Den romerske kejsaren sade, när folket upphöjde hans mördade brodör till Gud: Gerna må de göra honom till Gåd efter döden, bara jag slipper honom i lifvet. De nuvarande svenska -ministrarne kunna säga: Gerna må de pästä oss vara några stackare bara de ge oss pengar. Huruvida emellertid ettsädant handlingssätt skulle tjena till att höja borgareståndets anseende inför nationen lemna vi derhän och hoppas derföre i det längsta, att närjdet kommer till kritan, resultatet skall blifva ett annat än det hvarom man på ett visst håll redan gör sig säsäker. Skulle emöllertid den oförmodade händelsen inträffa att just dechargebetänkandets hjeltar skulle blifva de som nu, då frägan på allvar förekommer, uppträda säsom verksämma bönemän för ministeren, så skulle man verkligen vara frestad att på dem lämpa dan kända versen: Parturiunt montes naschiteur ridiculus mus.