aelser mea ItIremmanae lander. Ilan lirade för lättandet af de inre kommunikationerna och var den förste, som tänkte på något slags reglering af skjutsoch gästgifveriväsendet. Med all makt sträfvade han att undanrödja hindren mot handelsrörelsens och näringarnes uppkomst, och med honom begynner en alldeles ny tid för utvecklingen af hela vårt stadsväsende, då begreppen stadsrätt och stadsfrihet förut voro hos oss obekanta. Störst står Birger utan tvifvel som lagstiftare. Han först sökte att göra kristendomens anda gällande inom lagstiftningen och att gifva hela sambhällsförfattningen karakteren af ett fridsförbund. Genom hans fridslagar skedde den första öfvergången från den hedniska sjelfhämden till statens straffande makt. Kristendomen hade väl förut verkat i tysthet för träldomens inskränkning och afskaffande, men den första lagstiftningsåtgärd i denna riktning togs genom Birger. Liksom Birger trädde i Erik den heliges spår i sträfvandet att kristna och kultivera Finland, så gjorde han det äfven deri att han ville bringa till erkännande och föröka qvinnans laga rättigheter. Den arfslag han stiftade till förmån för qvinnan var ett ofantligt steg framåt i en tid, då egendomens :sammanhållning ansågs så utomordentligt vigtig. Man fattar detta lätt, då man besinnar, att lagstiftningen i detta hänseende under 600 år stannade på samma punkt, och att det nästa :steg som togs framåt skedde för 9 år sedan och då mötte så mycket motstånd af dem, som menade, att vi ännu ej vore mogna att gå längre än Birger Jarl gjort. Att en så kraftfull regent och en så stor reformator icke skulle förete några anledningar till klander, vore mera än någon skulle kunna vänta. Det är naturligt att de många enskilda personer, hvilkas välfärd och intressen kommo i kollision med Birgers makt och reformplaner, skulle se honom i ett särdeles ogynnsamt ljus och att hatet skulle söka att svärta honom; liksom det å andra sidan är naturligt, att Birger icke kunde lösgöra sig från sin tid, och att man kan anmärka hos honom fel och misstag, som ha sin grund och rot i det tidehvarf, hvari han lefde. De tvenne stora klagomål man vanligen anför mot honom äro ej fullt historiskt befogade. Han betedde sig visserligen vid Herrevadsbro strängt och skoningslöst mot hufvudmännen för det upproriska, sjelfrådiga partiet; men han fann det nödvändigt, om det för landet så ytterst behöfliga lugnet och ordningen skulle kunna uppnås, och de vunnos, sedan de oroliga hufvudena fallit. Han sökte freden och han höll sedan freden vid makt utan tyranni och utan orättvisa. Sägnen att han skulle genom nedrigt förräderi och menediska löften fått sina vedersakare i sin hand, ha nyare forskningar visatvara alldeles opålitlig; den grundar sig endast på en vers i rimkrönikan, hvars författare för denna period ofta tager sig en temligen stor licentia poetica, och bekräftas icke af den med tilldragelsen samtida norska Håkanssagan och andra historiska källor. Att han tilldelade sina yngre söner hertigdömen, kan, ehuru förderfligt det var till sina följder, ej med fog klandras, då det så noga sammanhängde med den tidens åsigter i alla Europas länder och han trodde sig derigenom kunna förebygga inre stridigheter och betrygga konungadömet. Bilden af denne store man förtjenar väl att ställas fram för folkets blickar. Men då en minnesstod åt honom reses, och hela folket aer detta med glädje och tillfredsställelse, så är det ringa tvifvel underkastadt, att det då i sjelfva verket är den store regenten, samhällsdanaren, lagstiftaren, som man hedrar, och icke, såsom man med så mycken ifver velat ha antydt, endast Stockholms grundläggare. Sjelfva den första anläggningen a! Stockholm kan näppeligen tillskrifvas Birger Jarl, och den omständigheter, att han här upp förde ett starkt torn och murar, som gåltvo den för utvecklingen af fredliga stadsmannanäringar nödiga säkerheten, är blott så tillvida märklig, som de nära sammanhänger med hans öfriga sträfvanden för landets förkofran och utveckling. Om en annan regent hade verkställt denna grundläggning,, så hade han visst icke derigenom förvärfvat sig rätt till en zsrestod. Birgers anletsdrag ha icke blifvit bevarade år vår tid genom någon fullt tillföritlig bild. På Gripsholm fionas likväl tvenne temligen gamla, sinsemellan icke lika afbildningar af den store jarlen. Det ena, som skall vara en kopia efter en bild, som blifvit funnen i Tavastehus, är ett miniatyrkroppstycke, måladt på trä, och framställer jarlen, hållande ett ris i ena handen och en knutpiska i den andra, med inskription: den store fursten Birger Jarls afbild, beskådad i Tavastehus slott uti Finland, sedan han drifvit Finnar och Tavastener till den kristelga tron och derefter lade grunden till Stockholm,. Det andra, som blifvit skänkt af friherre A. L. Stjerne!d, är ett bröststycke med inskription: Birger Jerll till Bjällbo, -1260: Wasaslägtens fädernefolkunge; måladt uthi H. Hans tid. Under inskriptionen ör jarlens vapen: ett gult lejon på blått fält. : Den minnesstod öfver Birger Jarl, som blivit upprest på Riddarholmstorget och i dag högtidligen blifvit aftäckt, utgöres af en AY, alnar hög bildstaty i brons afJarlen, stående upprätt, från hufvud till fot klädd i pansar och stödjande sina båda händer på svärdet, på hvilket efter tidens sed skölden är upphängd. Ofvanpå ringpansaret, som betäcker armar och ben, bär han en vapenrock, och derofvanpå en mantel med krage af pelsverk; på hufvudet her han hjelm. Konstnären har tänkt sig Jarlen, stående försänkt i stilla allvarlig begrundning öfver sina stora planer. Vapnet på skölden är tre rosor (hvartill konstnären, enligt P. T., blifvit föranledd af Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna), då likväl jarlen förde i sitt vapen ett lejon. Denna bild, som är enkelt skön och värdig Fogelbergs stora konstnärsnamn, står upplyftad 11 alnar högt på en kolonn af hvit marmor med ored och tung kapitel, som framställer Stocknolms stads fyra gånger förändrade vapen. Kolonnen hvilar på en piedestal af granit, till hvilken leder en åttahörnig trappa i trenne fsatser; hvarje: hörn är skyddadt af en ,af