aelser mea ItIremmanae lander. Ilan lirade
för lättandet af de inre kommunikationerna
och var den förste, som tänkte på något slags
reglering af skjuts- och gästgifveriväsendet.
Med all makt sträfvade han att undanrödja
hindren mot handelsrörelsens och näringarnes
uppkomst, och med honom begynner en all-
deles ny tid för utvecklingen af hela vårt
stadsväsende, då begreppen stadsrätt och stads-
frihet förut voro hos oss obekanta.
Störst står Birger utan tvifvel som lagstif-
tare. Han först sökte att göra kristendomens
anda gällande inom lagstiftningen och att
gifva hela sambhällsförfattningen karakteren
af ett fridsförbund. Genom hans fridslagar
skedde den första öfvergången från den hed-
niska sjelfhämden till statens straffande
makt. Kristendomen hade väl förut verkat i
tysthet för träldomens inskränkning och af-
skaffande, men den första lagstiftningsåtgärd
i denna riktning togs genom Birger. Liksom
Birger trädde i Erik den heliges spår i sträf-
vandet att kristna och kultivera Finland, så
gjorde han det äfven deri att han ville bringa
till erkännande och föröka qvinnans laga rät-
tigheter. Den arfslag han stiftade till förmån
för qvinnan var ett ofantligt steg framåt i en
tid, då egendomens :sammanhållning ansågs
så utomordentligt vigtig. Man fattar detta lätt,
då man besinnar, att lagstiftningen i detta hän-
seende under 600 år stannade på samma punkt,
och att det nästa :steg som togs framåt skedde
för 9 år sedan och då mötte så mycket mot-
stånd af dem, som menade, att vi ännu ej
vore mogna att gå längre än Birger Jarl gjort.
Att en så kraftfull regent och en så stor
reformator icke skulle förete några anlednin-
gar till klander, vore mera än någon skulle
kunna vänta. Det är naturligt att de många
enskilda personer, hvilkas välfärd och intres-
sen kommo i kollision med Birgers makt och
reformplaner, skulle se honom i ett särdeles
ogynnsamt ljus och att hatet skulle söka att
svärta honom; liksom det å andra sidan är
naturligt, att Birger icke kunde lösgöra sig
från sin tid, och att man kan anmärka hos
honom fel och misstag, som ha sin grund
och rot i det tidehvarf, hvari han lefde. De
tvenne stora klagomål man vanligen anför
mot honom äro ej fullt historiskt befogade.
Han betedde sig visserligen vid Herrevadsbro
strängt och skoningslöst mot hufvudmännen
för det upproriska, sjelfrådiga partiet; men
han fann det nödvändigt, om det för landet
så ytterst behöfliga lugnet och ordningen
skulle kunna uppnås, och de vunnos, sedan
de oroliga hufvudena fallit. Han sökte fre-
den och han höll sedan freden vid makt utan
tyranni och utan orättvisa. Sägnen att han
skulle genom nedrigt förräderi och menediska
löften fått sina vedersakare i sin hand, ha
nyare forskningar visatvara alldeles opålit-
lig; den grundar sig endast på en vers i
rimkrönikan, hvars författare för denna pe-
riod ofta tager sig en temligen stor licentia
poetica, och bekräftas icke af den med till-
dragelsen samtida norska Håkanssagan och
andra historiska källor. Att han tilldelade
sina yngre söner hertigdömen, kan, ehuru
förderfligt det var till sina följder, ej med
fog klandras, då det så noga sammanhängde
med den tidens åsigter i alla Europas länder
och han trodde sig derigenom kunna förebygga
inre stridigheter och betrygga konungadömet.
Bilden af denne store man förtjenar väl att
ställas fram för folkets blickar. Men då en
minnesstod åt honom reses, och hela folket
aer detta med glädje och tillfredsställelse, så
är det ringa tvifvel underkastadt, att det då
i sjelfva verket är den store regenten, sam-
hällsdanaren, lagstiftaren, som man hedrar,
och icke, såsom man med så mycken ifver
velat ha antydt, endast Stockholms grund-
läggare. Sjelfva den första anläggningen a!
Stockholm kan näppeligen tillskrifvas Birger
Jarl, och den omständigheter, att han här upp
förde ett starkt torn och murar, som gåltvo
den för utvecklingen af fredliga stadsmanna-
näringar nödiga säkerheten, är blott så till-
vida märklig, som de nära sammanhänger
med hans öfriga sträfvanden för landets för-
kofran och utveckling. Om en annan regent
hade verkställt denna grundläggning,, så hade
han visst icke derigenom förvärfvat sig rätt
till en zsrestod.
Birgers anletsdrag ha icke blifvit bevarade
år vår tid genom någon fullt tillföritlig bild.
På Gripsholm fionas likväl tvenne temligen
gamla, sinsemellan icke lika afbildningar af
den store jarlen. Det ena, som skall vara
en kopia efter en bild, som blifvit funnen i
Tavastehus, är ett miniatyrkroppstycke, må-
ladt på trä, och framställer jarlen, hållande
ett ris i ena handen och en knutpiska i den
andra, med inskription: den store fursten
Birger Jarls afbild, beskådad i Tavastehus
slott uti Finland, sedan han drifvit Finnar och
Tavastener till den kristelga tron och derefter
lade grunden till Stockholm,. Det andra,
som blifvit skänkt af friherre A. L. Stjerne!d,
är ett bröststycke med inskription: Birger
Jerll till Bjällbo, -- 1260: Wasaslägtens fä-
dernefolkunge; måladt uthi H. Hans tid.
Under inskriptionen ör jarlens vapen: ett gult
lejon på blått fält. :
Den minnesstod öfver Birger Jarl, som bli-
vit upprest på Riddarholmstorget och i dag
högtidligen blifvit aftäckt, utgöres af en AY,
alnar hög bildstaty i brons afJarlen, stående
upprätt, från hufvud till fot klädd i pansar
och stödjande sina båda händer på svärdet,
på hvilket efter tidens sed skölden är upp-
hängd. Ofvanpå ringpansaret, som betäcker
armar och ben, bär han en vapenrock, och
derofvanpå en mantel med krage af pelsverk;
på hufvudet her han hjelm. Konstnären har
tänkt sig Jarlen, stående försänkt i stilla all-
varlig begrundning öfver sina stora planer.
Vapnet på skölden är tre rosor (hvartill konst-
nären, enligt P. T., blifvit föranledd af Dahl-
bergs Svecia antiqua et hodierna), då likväl
jarlen förde i sitt vapen ett lejon. Denna
bild, som är enkelt skön och värdig Fogel-
bergs stora konstnärsnamn, står upplyftad 11
alnar högt på en kolonn af hvit marmor med
ored och tung kapitel, som framställer Stock-
nolms stads fyra gånger förändrade vapen.
Kolonnen hvilar på en piedestal af granit, till
hvilken leder en åttahörnig trappa i trenne
fsatser; hvarje: hörn är skyddadt af en ,af-